Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

178
Soporna hanteras lika på landet och i stan
Sedan 1972 då den första kommunala renhållnings-
lagen trädde i kraft har landsbygdens avfallshantering
blivit mer och mer lik stadens. Under en period experi-
menterade man med särskilda landsbygdssystem och med
dispenser, men med tiden har sättet att leva på lands-
bygden blivit allt mer likt städernas. Det innebär att även
behoven av service blir mer likartade. På landsbygden
finns i stort sett samma typ av återvinningsstationer som
i städerna. Renhållningen sker normalt med fjorton-
dagarshämtning, men det finns också system som bygger
på hämtning en gång i månaden. 
Den stora skillnaden finns i landsbygdsbefolkningens
större benägenhet att kompostera sitt eget köksavfall
hemma på tomten. Den färdiga komposten används i
grönsaksland och rabatter. I tätorterna är detta mindre
vanligt; kanske beror det på bristen på sammanhang
där komposten kan fungera. Man odlar inte grönsaker
på radhustomten och än mindre i balkonglådorna. 
Än idag vill vissa människor, särskilt på landsbygden,
ha dispens eftersom de anser sig generera små mängder
avfall som de tar hand om själva. Vissa menar att de
komposterar själva och att de använder pappersför-
packningar och tidningar för att tända i spisen. Det
bör påpekas i sammanhanget att dagens avfallsför-
bränningsanläggningar har mycket avancerad renings-
utrustning som gör dem mycket mer lämpade för för-

---

179
bränning av papper, plast, textilier och annat brännbart
än vad konventionella värmepannor och villaspisar är.
Robotar och människor
Den traditionella renhållningen utvecklas efter två helt
olika linjer. Å ena sidan blir den allt mer automatiserad
med robotiserade fordon som betjänas av en enda person.
Å andra sidan aktiveras vardagsmänniskan allt mer för
källsortering, det vill säga för att hålla isär återvinnings-
bara sopor, komposterbara sopor, en brännbar fraktion
och den förargliga resten som måste deponeras.
Automatiseringen är till stor del en arbetsmiljöfråga.
Renhållningsarbete är av tradition tungt, smutsigt och
föga attraktivt. Släpandet på säckar mellan uppsam-
lingsplats och fordon sliter ner personalen. Stick- och
skärsår har länge varit vanliga arbetsskador. De orsa-
kades av slarvigt förpackade sopor i kombination med
dåliga arbetsrutiner. För att komma tillrätta med det
här utvecklades kärl med hjul, och automatiseringen
tog fart. Idag finns enmansbetjänade fordon där föraren
inte behöver lämna hytten under insamlingsrundan.
Tömningen sköts med en robotarm på sidan av fordo-
net eller gafflar framtill – på gott och ont. Risken för
förslitningsskador i rygg och axlar minskar, men det
stillasittande arbetet skapar nya problem. Säkerhet är
en annan viktig aspekt när föraren inte stiger ur for-
donet och därmed inte kan kontrollera innehållet. Vid
en tragisk olycka på 1990-talet klämdes två barn till

---

180
döds när den container de krupit in i tömdes. Detta
ledde dels till att innehållet i containrar idag kontrolleras
med kamera, dels till de för många irriterande små
inkasthålen. 
Syns inte, finns inte
Den andra formen av automatisering är sopsugen, där
avfallet transporteras från sopnedkastet till en centralt
placerad container med hjälp av rörsystem och
vakuum. En utvecklad version av systemet är den mobila
sopsugen, där soporna lagras under sopnedkastet och
insamlingsfordonet bär med sig en suganläggning.
Sopsugar är mycket effektiva på flera sätt. De eliminerar
tunga lyft och minskar trafiken i bostadsområden, men
kräver relativt stora investeringar. Därför är dessa
automatiska system fortfarande ett storstadsfenomen.
Ett pedagogiskt problem är att soporna och sopinsam-
lingen blir osynlig. ”Syns inte, finns inte!” skulle Astrid
Lindgrens vildvittror ha ropat. Naturlagarna säger
något annat. 
Renhållningen har varit ett ackordsarbete under mycket
lång tid. Ackorden skapar en särskild form av stress
som har accentuerats av att många renhållare i praktiken
har arbetat på beting. Förr kunde man gå hem när
man klarat sina distrikt. Idag är situationen annorlunda
med reglerad arbetstid. Men ackords- och betingshetsen
sitter ändå kvar som en arbetskultur bland renhållarna.

---

181
Jakten på det sista kärlet fortsätter trots ett långvarigt
och ihärdigt arbetsmiljöarbete i branschen.
Hushållen måste förstå och acceptera
Automatiseringens motsats är den allt mer komplexa
sopsorteringen i hemmen. I över 70 kommuner finns
det idag föreskrifter om att invånarna ska sortera sitt
avfall i två eller tre fraktioner utöver vad producent-
ansvaret kräver. Flera kommuner planerar att införa lik-
nande regler. En av dessa fraktioner brukar vara en kom-
postfraktion, det biologiskt lättnedbrytbara avfall som
kan användas till produktion av kompost för trädgårds-
bruk. Komposterbart material kan utgöra upp till 50
viktprocent av hushållsavfallet.
För att komposten ska bli användbar måste den ha hög
kvalitet. Därför måste det komposterbara avfallet samlas
in ”rent”, det vill säga fritt från ovidkommande föremål
eller material. Flera insamlingssystem i full skala har visat
att detta är möjligt under förutsättning att kommunen
har ett konsekvent kvalitetsarbete, som omfattar kon-
troller av vad avfallet innehåller och informationspro-
gram till hushållen. I alla villaområden ska man kunna
nå 98 procent renhet, och i flerbostadshusen där det är
svårare att få helt ren kompostråvara, bör man kunna nå
95–96 procent renhet i genomsnitt. Det är avgörande att
hushållen förstår och accepterar systemen. Därför är
kontroll och information nyckelord i kvalitetsarbetet.

---