Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?
Yüklə 5,01 Kb. Pdf görüntüsü
|
- Bu səhifədəki naviqasiya:
- Deponeringsförbud ger ökad sopförbränning
- Utsläppen har minskat kraftigt
188 miljoner ton hushållsavfall. De främsta fördelarna med förbränning förutom att energi återvinns är att volymen minskar och att en del giftiga ämnen förstörs eller ansamlas så att man lättare kan hantera dem. Nackdelen är utsläpp av nya giftiga ämnen som bildas i förbränningsprocessen. Utsläppen är numera nog- grant kontrollerade och reglerade i lagstiftningen. Avfallsförbränning måste ske i särskilda avfallsförbrän- ningsanläggningar, där förbränningsförloppet överva- kas noggrant och rökgaserna renas innan de släpps ut. Att elda hushållsavfall i villapannor och utomhus på gårdar är olagligt eftersom det orsakar höga utsläpp av giftiga ämnen som till exempel dioxiner. Det är idag inte känt hur mycket hushållsavfall som eldas olagligt i Sverige, men siffran uppskattas vara relativt hög, främst i glesbygd; den varierar kraftigt under året. Studier gjorda av det amerikanska Naturvårdsverket visar att detta är en av de enskilt största utsläppskäl- lorna av dioxiner i USA. Det är därför viktigt att all- mänheten informeras om den stora negativa miljöpå- verkan eldning av hushållsavfall i hemmen medför. Deponeringsförbud ger ökad sopförbränning Under 2002 energiåtervanns hushållsavfall i 26 för- bränningsanläggningar runt om i Sverige (se karta på sidan 150). Vid förbränningen producerades fjärrvärme och i åtta av anläggningarna även elektricitet. År 2002 producerades 8 terawattimmar fjärrvärme vid avfalls- 189 förbränning; det motsvarade ungefär 10 procent av Sveriges fjärrvärmebehov. Det gör att avfall näst efter bio- bränsle är det vanligaste bränslet i fjärrvärmesystemen idag. På grund av de nya reglerna om deponeringsförbud för brännbart och organiskt avfall förväntas avfallsför- bränningen öka kraftigt framöver. Alla behandlings- metoder kommer att öka, men förbränning ökar mest och flera nya avfallsförbränningsanläggningar är under byggnad. I de kommuner som har eller planerar avfalls- förbränning krävs ett samarbete mellan de ansvariga för avfallshanteringen och för fjärrvärmeproduktionen. Ofta sker samarbetet i en hel region; det är mest effektivt för ekonomin och miljön eftersom man kan hålla nere transporternas längd. Man skriver kontrakt om avfall från den egna kommunen och närliggande kommuner så att anläggningen får tillräckligt med bränsle och kan köras maximalt. Dessutom måste man se till att man har avsättning för den producerade energin i fjärrvärme- systemet. Men det förekommer långa transporter främst i norra Sverige, eftersom den glesa bebyggelsen gör att man måste samla in sopor från ett stort område för att få ihop tillräckliga mängder för att en sopförbrännings- anläggning ska kunna drivas ekonomiskt lönsamt. En stor anläggning som uppfyller lagstiftningens krav på teknik och reningsutrustning kostar uppemot en miljard kronor att uppföra. Investeringen finansieras 190 bland annat av de mottagningsavgifter som avfalls- lämnaren betalar till anläggningsägaren. Om anlägg- ningarna byggs för samtidig produktion av el och värme, så kallad kraftvärme, utnyttjas resurserna bäst. Samtidigt får man intäkter från försäljningen av både el och värme. Elproduktionen bedöms vara särskilt viktig eftersom el är en högvärdig form av energi, och vi har möjlighet att ersätta miljömässigt sämre alterna- tiv att producera el. Vi behöver dessutom kompensera för bortfallet av el från kärnkraften som ska avvecklas. Undersökningar har visat att uppförande eller utbygg- nad av avfallsförbränning i ett fjärrvärmesystem ofta möjliggör en expansion av fjärrvärmenäten. På så sätt kan man ersätta mindre miljövänliga uppvärmnings- alternativ som oljeeldade villapannor eller mindre panncentraler. Utsläppen har minskat kraftigt Vid förbränning av sopor bildas det oönskade ämnen, exempelvis dioxiner, sura gaser och tungmetallföre- ningar som återfinns i rökgasen och i fasta restprodukter (slagg och flygaska). De här ämnena är skadliga för miljön på olika sätt, och det är orsaken till att det har gjorts stora insatser för att minska utsläppen från sop- förbränningsanläggningar under de senaste 20 åren. Minskningen av utsläppen (diagram på nästa uppslag) beror bland annat på att förbränningsprocessen har 191 förbättrats med effektivare driftstyrning och rökgas- rening. Sopförbränningsanläggningar är idag oftast utrustade med en kombination av torr och våt rening, och har utsläppsnivåer under de satta gränsvärdena. Man vet idag mycket om det avfallsbränsle som eldas. Man kontrollerar värmevärde, fukthalt, form och metallinne- håll, och det betyder mycket för förbränningseffekti- viteten. Dessutom har man färre stopp på grund av driftstörningar. I mitten av 1980-talet uppmärksammades problemet med utsläpp av dioxiner från sopförbränningen. Intensiva och effektiva miljöskyddsåtgärder har resulterat i att utsläpp av dioxiner och andra föreningar som väteklorid (saltsyra), kvicksilver, kadmium, bly och stoft till luf- ten idag har minskat med mellan 90 och 99 procent. När det gäller dioxiner svarar sopförbränning numera för bara en mindre del av samhällets totala utsläpp till luft. Det samlade dioxinutsläppet från Sveriges sopförbrän- ningsanläggningar uppgick till 1,1 gram under 2002. Det kan jämföras med de uppskattade utsläppen av 7 gram dioxiner per år från bränder vid deponier. Samtidigt som utsläppen har minskat kraftigt har för- bränningen av avfall fördubblats sedan 1980-talet. Det gör att utsläppsminskningen blir ännu större om man räknar per producerad terawattimme (se diagram). Yüklə 5,01 Kb. Dostları ilə paylaş:
|