Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

29
Trots att sorteringen och återvinningen ökar är det
troligen inte möjligt att nå ett fullständigt ekologiskt
hållbart omhändertagande av dagens avfall. Särskilt
svårt är det att säkerställa att inga farliga ämnen sprids.
Återvinningen kan inte heller kompensera för de resurser
som förbrukas när en vara tillverkas och används. 
Hierarki för avfallshantering
EU:s medlemsstater har enats om en hierarki för hur
avfall ska omhändertas. I första hand ska uppkomsten
av avfall förebyggas och avfallets farlighet minskas. Det
görs bäst genom åtgärder redan när varor tillverkas och
används. Det avfall som ändå uppstår ska återvinnas
genom materialåtervinning eller genom förbränning
I avfallshierarkin är deponering på soptipp det minst önskvärda. Högst upp på önske-
listan står att minska avfallsmängden och göra avfallet mindre farligt. Näst bäst är
att återanvända produkter. Efter det ska vi återvinna material, inklusive kompostera
och röta organiskt avfall. Sedan kommer förbränning med energiutvinning, då det
också bildas slagg och askor som måste läggas på deponi.

---

30
med energiutvinning. Om inget annat är möjligt ska
avfallet i sista hand läggas på deponi. 
Flera analyser stödjer hierarkin och har visat att depo-
nering är den sämsta metoden att ta hand om avfall som
kan materialåtervinnas eller förbrännas. I Sverige har
det diskuterats mycket vilket som är bäst av material-
återvinning och sopförbränning. I dag är utsläppen låga
från förbränning. Naturvårdsverket anser därför att
både materialåtervinning och förbränning är godtagbara
metoder. 
Förbränning har nackdelen att den ger upphov till
ganska mycket avfall i form av slagg och aska, ett avfall
som i de flesta fall måste deponeras. Materialåtervinning,
inklusive kompostering och rötning, ger möjlighet att
skapa en avfallshantering helt utan deponering där
material och näringsämnen kan ingå i ett kretslopp.
Stora mängder energi sparas också jämfört med om
avfallet deponeras, eftersom det oftast går åt mindre
energi att tillverka produkter av återvunnet material än
av jungfruliga råvaror. 
Materialåtervinning ger också en värdefull koppling till
utveckling av nya produkter. Tillverkarna får signaler
tillbaka om vilka ämnen eller material som försvårar
återvinning. Vissa avfallsslag är olämpliga att material-
återvinna eftersom de innehåller farliga ämnen eller kräver
arbetsinsatser och kostnader som inte motsvarar miljö-
nyttan. För många av dessa avfallstyper är förbränning
med energiutvinning att föredra. Målen för material-

---

31
återvinning av exempelvis olika förpackningsslag som
plast och kartong kan förefalla lågt satta (se tabellen
nedan). Varför kan inte målet vara 100 procent? Det
beror på flera saker. Dels är det inte möjligt att nå en
100-procentig utsortering, dels är inte allt avfall av
sådan kvalitet att det passar för materialåtervinning. För
det avfall som sorteras ut ska det också finnas avsättning
på en marknad så att det kan bli nya produkter.
Eftersom det inte är praktiskt möjligt att materialåter-
vinna allt avfall så är både materialåtervinning och för-
bränning nödvändiga för att vi ska kunna omhänderta
allt avfall som uppstår.
Tabellen visar nationella återvinningsmål samt återvinningsresultat för
2002. Återvinningsmålen har två nivåer: en som säger hur mycket som
måste återvinnas totalt (energi- eller materialåtervinning) och en som säger
hur stor andel som måste återvinnas som material. Siffrorna gäller avfall
från både hushåll och verksamhet; det mesta av till exempel wellpappen samlas
in från annat än hushåll. (Källa: Naturvårdsverkets rapport 5299)
Förpackningsavfall
Återvinningsmål 
Mål för material-
Total återvinning 
Material-
totalt
utnyttjande 2002
utnyttjande 
(viktprocent)
(viktprocent)
(viktprocent)
2002
(viktprocent)
Aluminium (inte 
dryckesförpackningar)
70
70
24
24
Papp, papper, kartong
70
40
38 (+42)*
37
Wellpapp
65
65
86 (+9)*
86
Plast (utom PET-flaskor
för dryck)
70
30
33 (+34)*
16
Stålplåt
70
70
70
70
Glas
70
70
88
88
Aluminium förpackningar
för drycker
90
90
86
86
PET-flaskor
90
90
77 (97)**
77 (97)**
Trä
70
15
ca 20***
ca 80***
Övriga material
30
15
-
-
* Siffran inom parentes är en beräkning av den andel av materialet som går till energiutvin-
ning som blandat avfall, det vill säga det samlas inte in inom ramen för producentansvaret.
** Siffran inom parentes representerar retur-PET, det vill säga flaskor som återfylls.
*** En uppskattning baserad på uppgifter från branschen.

---

32
Skatter och regler styr soporna från tippen
Den ökade sorteringen och återvinningen av avfall har
inneburit att mängden avfall som läggs på deponi har
minskat kraftigt. Idag återvinns cirka 40 procent av
hushållsavfallet till nytt material och till jord genom
kompostering eller rötning (cirkeldiagram på sidan 14).
Ytterligare 40 procent förbränns i särskilda värmeverk
för att producera fjärrvärme, eller i kraftvärmeverk för
att producera både fjärrvärme och el. Bara 20 procent
av hushållsavfallet hamnar på deponi, en andel som
minskar snabbt. Vi har också blivit betydligt bättre på
att ta hand om gamla TV-apparater och annan elektronik
och på så sätt minskat utsläppen av farliga ämnen till
miljön. 
Det har vidtagits en rad åtgärder för att stödja den här
utvecklingen. År 1994 infördes producentansvar för
förpackningar, returpapper och däck. Senare har pro-
ducentansvaret utökats till bilar samt elektriska och
elektroniska produkter. Producentansvaret fungerar så
att tillverkaren eller importören av en produkt ansvarar
för att varan återvinns när den blir avfall. Producent-
ansvaret har till stor del bidragit till att en så stor del av
hushållsavfallet idag materialåtervinns.
För att minska deponeringen har regeringen också
infört skatt på avfall som läggs på deponi. En sådan
skatt gör återvinning mer ekonomiskt gynnsam. Från
och med den 1 januari 2005 är det dessutom förbjudet

---