Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

12
eller rötning. Förbränning är sämre, enligt hans sätt att se,
och deponering blir förbjudet från 2005. 
”Myter, misstro och moment 22” heter ett kapitel av
avfallsforskarna Per EO Berg och Cecilia Petersen.
Insamlingssystemen måste bli så bekväma att fler väljer
att delta och så effektiva att det hela inte blir för dyrt.
Det viktigaste är att vi lämnar in farligt avfall, som lös-
ningsmedel, färgrester och elektronikskrot. De avslutar
sin artikel med en tumregel för oengagerade: Förorena
inte det avfall som andra sorterar!
Trots all vår källsortering återstår hela 60 procent av
soporna som måste hanteras på något annat sätt. De
hamnar i en säck med blandat eller brännbart innehåll
och transporteras till förbränning eller deponi. Sop-
förbränning står sig miljömässigt bra jämfört med
både deponering och biologiska metoder, skriver energi-
och avfallsforskarna Jenny Sahlin och Evalena
Wikström. 
Parter i målet
Sorteringen har börjat i fel ände, säger Renhållnings-
verksföreningens vd Weine Wiqvist. Vi har börjat med
ofarliga förpackningar och glömt bort det farliga avfallet.
Det är först nu vi på allvar tar tag i det farliga. Samtidigt
ställs det högre krav på insamling av biologiskt avfall.
Det finns ett fysiskt och mentalt källsorteringsutrymme
som snart är intecknat.

---

13
Vi måste ta ansvar för vår konsumtion, säger Natur-
skyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson.
Sopsortering är ingen terapiverksamhet, utan ett sätt
att lösa våra två största miljöproblem: klimat- och
kemikaliefrågorna. Låt oss införa en tunna för rest-
avfall så att de övriga sopfraktionerna blir renare. Det
ska kosta pengar att lämna restavfall, men gamla och
sjuka ska kunna få dispenser. En skatt på förbränning
vore bra, anser han.
Vi måste få ett enklare system utan monopol, menar Åter-
vinningsindustriernas vd Annika Helker Lundström.
Hon vill ha förbränningsskatt och skatt på jungfruliga
råvaror; båda skulle styra mot större återvinning av
material till nya råvaror. Samhället och hushållen blir
den nya gruvan där råvarorna finns. Och den som
levererar rena material ska få betalt.
Birgitta Johansson, redaktör 
Lästips
•  Längst bak i boken finns en ordlista. 
• På www.formasfokuserar.se hittar du vetenskapliga
referenser till vissa av bokens kapitel. 
• På www.sopor.nu finns information om hur man 
sorterar sitt avfall och varför det bör sorteras, var 
avfallet ska lämnas och vad som händer sedan. 

---

14
Korta fakta om hushållsavfall
Varje år uppstår det i vårt land drygt 4 miljoner ton hus-
hållsavfall; det är ungefär 470 kg per invånare. I det ingår
hushållens kärl- och säcksopor, grovavfall, trädgårdsavfall
samt den del av hushållssoporna som omfattas av produ-
centansvar och går till återvinning. Allt mer material åter-
vinns, och allt mindre avfall deponeras. Idag läggs 20 pro-
cent av hushållsavfallet på deponi, det vill säga på en kon-
trollerad ”soptipp”. 40 procent förbränns och ger energi.
Material återvinns ur drygt 30 procent. 8,5 procent av
soporna går till biologisk behandling, det vill säga rötning
eller kompostering. Det farliga avfallet är 0,6 procent av
hela avfallsmängden. Det är en liten del av det hela, men
en mycket viktig del att sortera ut och ta hand om. 
(Källa: Renhållningsverksföreningen, RVF)

---

15
På väg mot en avfallsinfarkt?
Hushållsavfallet har de senaste tio åren ökat med i
genomsnitt 2,5 procent per år. Under högkonjunkturer-
na har ökningen varit så kraftig att många kommuner
fått problem med otillräcklig behandlingskapacitet. 
I Göteborg talar man om ”avfallsinfarkt”. Den ständiga
ökningen av material som flödar genom samhället är
ohållbar i längden. Det känner både forskare och 
politiker till. Ändå kämpar större delen av vårt samhälle
för att öka flödet ytterligare. Det är det som kallas
tillväxt, skriver Johan Sundberg. 
Johan Sundberg är forskningsledare för avfalls-
gruppen på Chalmers samt utredare vid forsk-
ningsföretaget Profu.

---

16
Sverige har vi de senaste 10–20 åren koncentrerat oss
på att behandla avfall. Styrmedel som deponiskatt och
deponiförbud har gett en klar inriktning att deponering
inte är en önskvärd behandlingsmetod för merparten av
avfallet, samtidigt som materialåtervinningen successivt
har byggts ut. De svenska kommunerna arbetar nu för
fullt med att ställa om avfallshanteringen från deponering
till andra behandlingsmetoder som materialåtervinning,
förbränning, rötning och kompostering. 
Den här inriktningen har också inneburit att vi har
lagt mindre resurser på att studera hur avfallsmäng-
derna utvecklas, och det måste vi ha kunskap om för
att kunna vidta åtgärder för att minska avfallet. Vi har
fortfarande inte heller några direkta styrmedel som är
avsedda att minska avfallet. Avfallsmängden ökar mellan
2 och 3 procent per år. Det gör att avfallsmängderna
kommer att fördubblas på cirka 30 år. Inom denna
period ska vi samtidigt lyckas med att avveckla depo-
neringen av brännbart och övrigt organiskt avfall. Det
här innebär att vi ska mer än fördubbla den samman-
tagna kapaciteten för materialåtervinning, biologisk
behandling och förbränning inom 15–20 år. Avfalls-
ökningen är uppenbart problematisk då det gäller att
klara den pågående omställningen från deponering 
till alternativ behandling. Vi har redan idag en stor
kapacitetsbrist för det brännbara avfallet. Bristen upp-
kom när det år 2002 blev förbjudet att deponera
brännbart avfall. Förbudet klarar vi ännu inte av att
I

---