En introduktion I kabbala

 

17 

 

Bakom lyckta dörrar  

Människan är ... om han utbildas otillräckligt eller felaktigt, den mest vildsinta av jordiska varelser.  

 

--Platon, Lagarna 

 

Kunskap har alltid setts som en tillgång. Spionage är inte en den moderna tidens uppfinning; det 

har funnits sedan historiens begynnelse. Men det har funnits för att kunskap alltid enbart har 

avslöjats till dem som behöver veta, och det enda som har omtvistats är vem som behöver veta. 

I det förflutna kallades de insiktsfulla föra ”visa”, och kunskapen de ägde handlade om naturens 

hemligheter. De visa dolde sin kunskap av rädsla för att den kanske skulle komma i händerna på 

dem som de ansåg vara ovärdiga. 

Men hur avgör vi vem som har rätt att veta? Ger mig det faktum att jag besitter väldigt speciell 

information rätten att gömma den? Självklart skulle ingen människa gå med på att han eller hon 

inte är tillräckligt värdig för att få veta; alltså försöker vi ”stjäla” den information vi vill ha, som 

inte är öppet tillgänglig. 

Men så var det inte alltid. För många år sedan, före egoismen nådde sin högsta nivå, värderade 

människor allmänhetens väl högre än sitt eget. De kände en samhörighet med hela naturen och 

hela mänskligheten, inte bara sig själva. För dem var det helt naturligt. 

Men idag har våra prioriteringar förändrats drastiskt, och vi tror att vi har rätt att veta allt och att 

göra allt. Vår egoismnivå dikterar det automatiskt. 

Men redan innan mänskligheten nådde den fjärde begärsnivån hade lärda personer börjat sälja 

sin visdom för materiell profit, såsom pengar, ära och kunskap. I takt med att materiella frestelser 

växte kunde de inte längre hålla sig till en anständig livsstil, och ägna sig helt åt att undersöka 

naturen. Istället började dessa visa människor använda sin kunskap för att få materiell njutning. 

Idag, med teknologins framfart och våra egons förhöjda drift, har normen blivit att missbruka 

kunskap. Samtidigt blir vi farligare för oss själva och vår omgivning ju mer teknologin utvecklas. 

I takt med att vi blir mäktigare frestas vi mer och mer till att använda vår makt för att få vad vi 

vill ha. 

Som vi sa tidigare består viljan att ta emot av fyra intensitetsnivåer. Ju kraftigare den blir, desto 

större blir vårt sociala och moraliska förfall. Därmed är det inte konstigt att vi befinner oss i en 

kris. Det är också mycket tydligt varför de visa gömde sin kunskap, och varför deras egen ökande 

egoism nu förmår dem att avslöja den. 

Om vi inte förändrar oss själva kommer kunskap och framsteg inte att hjälpa oss. De kommer 

bara att orsaka större skada än de redan gjort. Därför vore det mycket naivt att förvänta sig att 

vetenskapliga framsteg kommer att hålla sitt löfte om det goda livet. Om vi vill ha en ljusare 

framtid behöver vi bara förändra oss själva. 

Begärens utveckling 

Påståendet att människans natur är egoistisk kommer antagligen inte att skapa några rubriker. 

Men eftersom vi av naturen är egoistiska är vi alla, utan undantag, benägna att missbruka det vi 

vet. Detta behöver inte betyda att vi kommer att använda kunskap för att begå brott. Det kan 

---

 

18 

 

uttrycka sig i små till synes struntsaker, som att befordras på jobbet när vi inte förtjänade det, 

eller att stjäla vår bästa väns kärlek. 

Den stora nyheten är inte att människans natur är egoistisk; nyheten är att jag är en egoist. Det är 

en ganska tillnyktrande erfarenhet att konfronteras med vår egen egoism för första gången. Och 

som varje tillnyktrande medför det en enorm huvudvärk. 

Det finns goda skäl till varför vår vilja att ta emot hela tiden utvecklas, och vi kommer att gå in 

på det om ett litet tag. Men låt oss nu fokusera på denna utvecklings roll i hur vi får kunskap. 

När ett nytt begär dyker upp skapar det nya behov. Och när vi letar efter sätt att tillfredställa 

dessa behov, utvecklar och förbättrar vi vårt medvetande. Med andra ord är det viljan att ta emot 

njutning som skapar utveckling. 

 

Den första begärsnivån har med fysiska begär att göra, såsom mat, sex, familj och hem. 

Dessa är de mest grundläggande begären, som delas lika av alla levande varelser. 

Till skillnad från den första begärsnivån tillhör alla övriga nivåer enbart människan, och 

de härstammar från tillvaron i ett mänskligt samhälle. Den andra nivån är begäret efter 

välstånd; den tredje är begäret efter ära, berömmelse och dominans; och den fjärde nivån 

är begäret efter kunskap. 

 

Om vi tittar på den mänskliga historien utifrån perspektivet begärens utveckling ser vi hur dessa 

växande begär framkallade varje begrepp, upptäckt och uppfinning. Egentligen har varje 

innovation varit ett verktyg som hjälpt oss att mätta det upptornande behov och den efterfrågan 

våra begär skapar. 

Lycka eller olycka, och njutning eller lidande, beror på hur mycket vi tillfredställer våra behov. 

Men för att tillfredställas krävs ansträngning.  Vi drivs faktiskt så mycket av sökandet efter 

njutning att man enligt kabbalisten Yehuda Ashlag ”inte kan röra sig det allra minsta utan något 

som motiverar en ... utan att på något vis gynna sig själv”. Dessutom, ”när man, till exempel, rör 

sin hand från stolen till bordet gör man det för att man tror att man genom att lägga sin hand på 

bordet kommer att ta emot större njutning. Om man inte trodde det skulle man låta sin hand 

vara kvar på stolen resten av livet”. 

I det föregående kapitlet sa vi att egoismen är ett moment 22. Med andra ord beror njutningens 

intensitet på begärets intensitet. I takt med att mättandet ökar, minskar begäret proportionellt. 

Därför försvinner njutningen samtidigt som begäret.  Det visar sig att vi för att kunna njuta av 

någonting inte bara behöver vilja ha det, utan vi måste även fortsätta att vilja ha det, annars tonar 

njutningen bort. 

Njutningen ligger inte heller i det eftersträvade objektet; det ligger i den som vill ha njutningen. 

Till exempel: Om jag är helt galen i tonfisk betyder inte det att tonfisken innehåller någon 

njutning, utan att en njutning i ”form” av tonfisk finns i mig. 

Fråga vilken tonfisk som helst om den tycker om sitt eget kött. Jag tror inte att den skulle svara 

jakande. Jag skulle taktlöst kunna fråga tonfisken: ”Men varför gillar du det inte? När jag äter en 

---