En introduktion I kabbala

 

13 

 

Altruismens nödvändighet 

Ursprungligen var alla människor internt sammankopplade. Vi kände oss som, och tänkte på oss 

själva som, en enda människa, och det är precis så Naturen behandlar oss. Denna ”kollektiva” 

människa kallas ”Adam”, från det hebreiska ordet domeh  (lik), i betydelsen lik Skaparen, som 

också är en och hel. Trots vår ursprungliga enhet växte vår egoism emellertid så att vi successivt 

förlorade känslan av enhet och blev mer och mer avlägsna från varandra. 

I kabbalaböcker kan man läsa att Naturens plan är att vår egoism ska fortsätta att växa tills vi 

inser att vi har blivit separerade och hatfulla mot varandra.  Logiken bakom planen är att vi först 

måste känna oss som en enda entitet, för att sedan separeras till egoistiska och avskilda individer. 

Först då kan vi inse att vi är raka motsatsen till Skaparen, och fullkomligt själviska. 

Dessutom är det det enda sättet för oss att inse att egoism är negativt, otillfredsställande och i 

slutändan hopplöst. Som sagt separerar egoismen oss från varandra och från Naturen. Men för att 

förändra det måste vi först inse att det är så. Detta kommer att få oss att vilja förändras, och att 

själva hitta en väg för att förvandla oss till altruister, återförenade med hela mänskligheten och 

med Naturen—Skaparen. Vi har ju trots allt redan kommit fram till att begär är förändringens 

motor. 

 

Kabbalisten Yehuda Ashlag skriver att inträdandet av det övre Ljuset i begäret och dess 

utträdande ur det gör ett kärl redo för sin uppgift: det gör kärlet altruistiskt. Med andra 

ord, om vi vill känna enhet med Skaparen måste vi först förenas med Honom, därefter 

uppleva förlusten av denna förening. Genom att uppleva bägge tillstånd kommer vi att 

kunna göra ett medvetet val, och medvetenhet är nödvändig för sann förening. 

Vi kan jämföra den här processen med ett barn som känner tillhörighet som bebis, gör 

uppror som tonåring, och slutligen förstår och rättfärdigar sin uppfostran som vuxen. 

 

I själva verket är det så att altruism inte är ett val. Det bara verkar som att vi kan välja om vi ska 

vara egoistiska eller altruistiska. Men om vi utforskar Naturen kommer vi att finna att altruism är 

Naturens mest grundläggande lag. Till exempel är varje cell i kroppen i sig egoistisk. Men för att 

kunna fortsätta att finnas till måste den avstå från sina egoistiska tendenser för att hela kroppen 

ska må bra. Cellens belöning är att den inte bara känner sin egen existens, utan hela kroppens liv. 

Även vi måste utveckla en liknande relation med varandra. Ju bättre vi blir på att skapa band 

med varandra, desto mer kommer vi att känna Adams eviga tillvaro istället för vår egen flyktiga 

fysiska tillvaro. 

Särskilt nuförtiden har altruism blivit nödvändigt för vår överlevnad. Det är nu uppenbart att vi 

alla hör ihop och är beroende av varandra. Detta  beroende  ger oss en ny och väldigt exakt 

definition av altruism: Varje handling eller intention som är sprungen ur behovet av att förena 

mänskligheten till en enda varelse anses vara altruistisk. Omvänt är varje handling eller intention 

som inte är fokuserad på att förena mänskligheten egoistisk. 

Det följer att vår motsatthet mot Naturen är källan till allt lidande vi ser i världen. Allt annat i 

naturen—mineraler, växter och djur—följer instinktivt Naturens altruistiska lag.  Bara 

människans beteende står i kontrast till resten av Naturen och Skaparen. 

---

 

14 

 

Lidandet vi ser omkring oss är till på köpet inte bara vårt eget. Alla andra delar av Naturen lider 

också av vårt felaktiga agerande.  Om varje del av Naturen instinktivt följer dess lag, och om 

människan är det enda undantaget, då är människan Naturens enda fördärvade beståndsdel. 

Enkelt uttryckt, när vi korrigerar oss själva från egoism till altruism kommer allt annat också att 

korrigeras—ekologi, hungersnöd, krig, och samhället i stort. 

Utökad perceptionsförmåga 

Altruism för en speciell bonus med sig. Det kan verka som om den enda förändringen skulle vara 

att sätta andra före oss själva, men det finns faktiskt mycket större fördelar. När vi börjar tänka på 

andra integreras vi med dem, och de med oss. 

Föreställ dig det så här: Det finns ungefär sex och en halv miljard människor i världen idag. Hur 

vore det att istället för att ha två händer, två ben och en hjärna som kontrollerar dem, ha 13 

miljarder händer, 13 miljarder ben och sex och en halv miljard hjärnor som kontrollerar dem? 

Låter det förvirrande? Det vore det inte egentligen, eftersom all dessa hjärnor skulle fungera som 

en enda hjärna, och händerna skulle fungera som ett enda par händer. Hela mänskligheten skulle 

fungera som en kropp som har sex och en halv miljard gånger mer möjligheter. 

Men ännu har vi inte räknat upp alla bonusar!  Förutom att bli övermänsklig, kan vem som helst 

som blir altruistisk också få den mest åtråvärda gåvan av alla: allvetande, eller perfekt minne och 

total kunskap. Eftersom altruism är Skaparens natur, så blir vår natur som Hans när vi förvärvar 

den, och vi börjar tänka som Honom. Vi börjar förstå varför allt sker, när det borde ske, och vad 

vi borde göra om vi skulle vilja få någonting att hända annorlunda. Inom kabbala kallas detta 

tillstånd ”formekvivalens”, och detta är syftet med skapelsen. 

Detta tillstånd av utökad  perceptionsförmåga  och likvärdig form är anledningen till att vi 

skapades till att börja med. Skälet till att vi skapades förenade för att sedan separeras är för att vi 

skulle kunna återförenas. I föreningsprocessen kommer vi att lära oss varför Naturen gör som den 

gör, och bli lika visa som Tanken som skapade Naturen. 

När vi förenas med Naturen kommer vi att känna oss lika eviga och fullständiga som Naturen. I 

det tillståndet kommer vi, även när våra kroppar dör, att känna att vi fortsätter att existera i den 

eviga Naturen. Fysiskt liv och död kommer inte längre att påverka oss eftersom vår tidigare 

egoistiska  perception  kommer att vara ersatt med en hel, altruistisk perception.  Våra egna liv 

kommer att ha blivit hela Naturens liv. 

Tiden är nu 

Kabbalans ”Bibel”, Zohar, skrevs för ungefär 2 000 år sedan. I den står att mänsklighetens egoism 

kommer att stiga till en intensitet utan motstycke mot slutet av 1900-talet. 

Som vi såg innan; ju mer vi vill ha, desto tommare känner vi oss. Sedan slutet av 1900-talet har 

mänskligheten därför upplevt den värsta tomheten någonsin.  I  Zohar  står  även  att när 

mänskligheten känner denna tomhet, kommer hon att behöva ett medel till att bota den med, för 

att hjälpa människor till tillfredsställelse.  Då är enligt Zohar  tiden kommer för att lägga fram 

kabbala till hela mänskligheten som ett medel för att få  tillfredsställelse  genom likhet med 

Naturen. 

---