En introduktion I kabbala

 

21 

 

Tikkun

—korrektionen av viljan att ta emot 

Vi har redan sagt att viljan att ta emot är ett moment 22: när jag till slut får det som jag har letat 

efter, upphör jag nästan med en gång att vilja ha det. Och, givetvis, utan att vilja ha det kan jag 

inte njuta av det. 

En unik förinstallerad mekanism medföljer begäret efter spiritualitet för att undvika denna hake. 

Denna mekanism kallas tikkun (korrektion). Ett begär på den femte nivån måste först ”beläggas” 

med denna tikkun före det kan användas effektivt och njutningsfullt. 

Förstår man tikkun kommer många vanliga missförstånd om kabbala att lösa sig. Viljan att ta 

emot har varit den drivande kraften bakom varje framsteg och förändring i  mänsklighetens 

historia. Men begäret efter  att ta emot har alltid varit en vilja att ta emot njutning för 

självtillfredsställelse. Det är förvisso inget fel med att vilja ta emot njutning, men intentionen att 

njuta för självtillfredsställelsens skull sätter oss i opposition till Naturen, Skaparen. Genom att 

vilja ta emot för oss själva separerar vi oss från Skaparen. Detta är vårt fördärv, orsaken till varje 

olycka och besvikelse. 

En tikkun inträffar inte när vi slutar att ta emot, utan när vi ändrar vår anledning för att ta emot, 

vår intention. När vi tar emot för oss själva kallas det ”egoism”. När vi tar emot för att förenas 

med Skaparen kallas det ”altruism”, vilket betyder enhet med Naturen. 

Skulle du till exempel tycka om att äta samma mat varje dag i flera månader? Antagligen inte. 

Men detta är just vad bebisar tvingas göra. De har inget val. Enda anledningen till att de går med 

på det är för att de inte vet någonting annat. Men säkerligen finns det en gräns för hur mycket 

njutning de kan utvinna från ätandet, förutom att fylla sina tomma magar. 

Tänk nu på bebisens mamma. Föreställ dig att hennes ansikte lyser när hon matar barnet. Hon är 

i himmelriket bara av att se barnet äta sunt. Bebisen må (på sin höjd) vara nöjd, men mamman är 

förtjust. 

Detta  är anledningen: Både mamman och barnet njuter av barnets begär efter mat.  Men 

samtidigt som barnets fokus är på sin egen mage, är mammans njutning oändligt mycket större 

på grund av att hon njuter av att ge till sitt barn. Hennes fokus är inte på sig själv, utan på sitt 

barn. 

Det är samma sak med Naturen. Om vi visste vad Naturen vill att vi ska göra, och om vi 

uppfyllde det, skulle vi känna  givandets njutning. Dessutom skulle vi inte känna det på den 

instinktiva nivå som mödrar naturligt erfar med sina barn, utan på den andliga nivå på vilken vi 

knyter band med naturen. 

På hebreiska—kabbalans originalspråk—kallas intention kavana. Därför är den tikkun vi behöver 

att lägga rätt kavana över våra begär. Belöningen för att göra en tikkun och att ha en kavana är 

tillfredsställelsen av det sista, och det största, av alla önskemål—begäret efter spiritualitet, efter 

Skaparen.  När detta begär är tillfredsställt känner man till det system som kontrollerar 

verkligheten, man deltar i dess tillkomst, och i slutändan får man nycklarna och sitter i förarsätet. 

En sådan person kommer inte längre att uppleva liv och död så som vi gör, utan kommer utan 

problem och med glädje att glida genom evigheten i en aldrig sinande ström av lycksalighet och 

helhet, förenad med Skaparen. 

---

 

22 

 

I ett nötskal 

Våra begär har fem nivåer, indelade i tre grupper. Den första gruppen är djuriska begär (mat, 

reproduktion och husrum); den andra är mänskliga begär (pengar, ära, kunskap); den tredje är 

det andliga begäret (”punkten i hjärtat”). 

Så länge som bara de första två grupperna var aktiverade nöjde vi oss med att tämja våra begär 

genom rutiner, eller med att trycka ner dem. När ”punkten i hjärtat” visade sig dög inte de två 

första sätten längre, och vi var tvungna att leta efter andra sätt. Det var då kabbalans visdom åter 

dök upp, efter att ha varit fördold i tusentals år i väntan på tiden då den skulle behövas. 

Kabbalans visdom är ett medel till vår tikkun (korrektion). Genom att använda den kan vi ändra 

vår kavana (intention) från att vilja ha självtillfredsställelse, definierat som egoism, till att vilja 

tillfredsställa Skaparen, definierat som altruism. 

Den globala kris vi upplever  idag är verkligen en begärens kris.  När vi använder kabbalans 

visdom för att mätta den sista och största önskan av alla—begäret efter spiritualitet—kommer 

alla problem att lösas automatiskt, eftersom deras rot återfinns i det andliga  missnöje många 

känner. 

---

 

23 

 

Kapitel 3: Skapelsens ursprung 

När vi nu har fastställt att det idag finns ett verkligt behov av att studera kabbala, är det dags att 

lära oss några av visdomens grunder. Även om denna boks ramar inte tillåter en grundlig 

genomgång av de övre världarna, kommer du vid slutet av detta kapitel att ha en tillräckligt stabil 

grund att bygga vidare på, om du skulle vilja studera kabbala på djupet. 

Några ord om ritningar: kabbalaböcker är, och har alltid varit, fulla med ritningar. Ritningar 

hjälper till för att  beskriva  andliga tillstånd eller strukturer. Från första början har kabbalister 

använt ritningar som verktyg för att förklara var de erfar på sin andliga bana. Det är emellertid 

väldigt viktigt att komma ihåg att ritningarna inte föreställer materiella objekt. De är helt enkelt 

bilder som används för att förklara andliga tillstånd, som har med ens mest förtroliga relation till 

Skaparen, till Naturen, att göra. 

De andliga världarna 

Skapelsen består helt och hållet av ett begär att ta emot njutning. Detta begär utvecklades i fyra 

faser, där den sista kallas ”den skapade” (Figur 1). Denna begärens utvecklings mallstruktur är 

grunden till allt som existerar. 

Figur  1  beskriver hur den  skapade  blev till.  Om vi ser på den tillblivelsen som en berättelse 

kommer det att hjälpa oss att komma ihåg att ritningarna beskriver emotionella, andliga tillstånd, 

inte platser eller objekt. 

Före någonting skapas måste det först tänkas ut, planeras. I detta fall talar vi om skapelsen och 

tanken som fick skapelsen att ske. Vi kallar den ”skapelsetanken”. 

I det första kapitlet sa vi att människor i det förflutna av sin rädsla för Naturen tvingades till att 

söka efter dess plan för dem och för oss alla. I deras observationer upptäckte de att Naturens plan 

är att vi ska ta emot njutning. Och inte vilken njutning som helst, som de vi kan känna i denna 

värld.  Naturen (vilket vi sagt är liktydigt med termen ”Skaparen”) vill att vi ska ta emot en 

mycket speciell sorts njutning—njutningen av att bli identisk med Den Själv, med Skaparen.   

Så om du tittar på Figur 1 kommer du att se att skapelsetanken faktiskt är ett  begär  att ge 

njutning (kallat ”Ljus”) till de skapade. Detta är även roten till skapelsen, där vi alla började. 

Kabbalister använder termen kli  (kärl, behållare) för att beskriva begäret efter  att ta emot 

njutningen, Ljuset. Nu kan vi förstå varför de kallade sin visdom ”kabbalans visdom” 

(mottagandets visdom).

0F

1

 

Det finns också goda skäl till att de kallade njutning ”Ljus”. När ett kli—en varelse, en person—

känner Skaparen upplevs det som att stor visdom står klar för en, och att man nu ser Ljuset.  När 

det händer oss inser vi att vilken visdom som helst som manifesterats alltid har funnits där, om 

än dold för ögat. Det är som om nattens mörker har förvandlats till dagsljus och det osynliga har 

blivit synligt. Och eftersom detta Ljus för kunskap med sig kallade kabbalisterna det för 

”Visdomsljus” och metoden för att ta emot det ”kabbalans visdom”. 

                                       

1

 ”Kabbala” betyder ”att ta emot” på hebreiska, övers. anm. 

---