En introduktion I kabbala

 

11 

 

Vid tidpunkten då all denna bilbul tog plats levde Abraham i Babylon, han hjälpte där 

sin far med att bygga små avgudabilder och sälja dem i familjens butik. Det är inte svårt 

att förstå att Abraham befann sig mitt i all den sprudlande mischmasch av idéer som 

frodades i Babylon, den tidens New York. Denna förvirring förklarar också Abrahams 

ihärdiga fråga, vars svar ledde honom till att upptäcka naturens lag: ”Vem äger 

huvudstaden?”. När han insåg att förvirringen och alienationen hade ett syfte, började 

han snabbt lära ut det till vem som helst som ville lyssna. 

 

Ända sedan den splittringen—när våra begär växte från nivå noll till nivå ett—har vi stått ansikte 

mot ansikte med Naturen. Istället för att korrigera den stadigt växande egoismen för att fortsätta 

vara en med Naturen, det vill säga med Skaparen, har vi byggt en mekanisk, teknologisk sköld 

för att skydda oss från den. Det ursprungliga skälet till att vi utvecklade vetenskap och teknologi 

var för att säkra vår skyddade existens på tryggt avstånd från Naturens element. Det visar sig 

emellertid, antingen vi är medvetna om det eller inte, att vi faktiskt försöker kontrollera Skaparen 

och ta över förarsätet. 

Ett fruktlöst sökande 

Mänsklighetens nivå av egoism har fortsatt att växa, och varje nivå har drivit oss längre bort från 

Naturen (Skaparen). I kabbala mäts inte avståndet i centimeter eller meter; det mäts i kvaliteter 

(egenskaper).  Skaparens kvalitet är helhet, förening  och givande, men det är bara möjligt att 

känna Honom  när vi delar Hans kvaliteter.  Om jag är egoistisk är det omöjligt för mig att 

förenas med någonting så helt och altruistiskt som Skaparen. Det vore som att försöka se en 

annan människa när vi står rygg mot rygg. 

Eftersom vi står rygg mot rygg med Skaparen, och för att vi fortfarande vill kontrollera Honom, 

är det klart att ju mer vi försöker, desto mer frustrerade blir vi. Utan tvivel är det så att vi inte kan 

kontrollera någonting vi vare sig kan se eller känna. Detta begär kan aldrig fyllas om vi inte gör 

en U-sväng, ser åt motsatt håll, och finner Honom. 

Många börjar redan tröttna på teknikens brutna löften om välstånd, hälsa, och viktigast av allt: 

en trygg framtid. Det är för få som har uppnått allt detta idag, och inte ens de kan vara säkra på 

att de fortfarande kommer att besitta dem imorgon. Men fördelen med detta tillstånd är att det 

tvingar oss att på nytt undersöka vart vi är på väg och fråga ”Är det möjligt att vi hela tiden har 

gått fel väg?”. 

Särskilt idag, när vi erkänner krisen och dödläget vi går till mötes, kan vi öppet tillstå att vägen vi 

har valt är en återvändsgränd. Istället för att ha kompenserat för vår egoistiska motsatthet mot 

naturen, genom att välja teknologi, borde vi ha förändrat vår egoism till altruism, och följaktligen 

till enhet med naturen. 

I kabbala används termen tikkun (korrektion) för denna förändring. Att inse vår motsatthet mot 

Skaparen innebär att vi måste bli medvetna om den splittring som uppstod mellan oss 

(människor) för fem tusen år sedan. Detta kallas ”igenkännandet av ondska”. Det är inte lätt, 

men det är det första steget mot äkta hälsa och glädje. 

---

 

12 

 

Den globala krisen har ett lyckligt slut 

Under de senaste 5 000 åren utvecklades de båda grupperna som drog iväg från Mesopotamien 

till en civilisation bestående av många olika folk. Av de två ursprungliga grupperna blev den ena 

vad vi kallar ”västerländsk civilisation”, och den andra blev vad vi känner som ”österländsk 

civilisation”. 

Den tilltagande konflikten mellan de bägge civilisationerna återspeglar kulminationen på den 

process som startade vid den första delningen. För fem tusen år sedan delades en samfälld nation 

upp på grund av att egoismen växte och separerade dess medlemmar. Nu är det dags för denna 

”nation”—mänskligheten—att återförenas och att återigen bli en gemensam nation. Vi befinner 

oss fortfarande på brytpunkten som skedde för så länge sedan, men idag är vi mycket mer 

medvetna om den. 

Enligt kabbalans visdom visar denna kulturkrock, och att mysticistiska trossystem åter kommer 

upp till ytan, på början av mänsklighetens återförening i en ny civilisation. Vi börjar idag inse att 

vi alla är sammanbundna och att vi ännu en gång måste bygga upp det tillstånd som fanns före 

splittringen. Genom att bygga upp en förenad mänsklighet igen, kommer vi också att på nytt 

bygga upp vår förening med Naturen, med Skaparen. 

Egoism är ett moment 22  

Under den tid då mysticismen frodades upptäcktes kabbalans visdom, som tillhandahöll kunskap 

om vår egoisms stegvisa tillväxt och vad som orsakar den. Kabbalister lärde ut  att allt som 

existerar består av en vilja till tillfredsställelse. 

Dessa begär kan emellertid inte fyllas när de är i sin naturliga form, när de är egoistiska. Det 

beror på att när vi tillfredställer ett behov så annullerar vi det, och om vi annullerar ett begär för 

någonting så kan vi inte längre njuta av det. 

Tänk till exempel på din älsklingsrätt. Föreställ dig att du befinner dig i en elegant restaurang, 

bekvämt sittandes vid bordet.  En leende servitör  kommer med en övertäckt tallrik, sätter den 

framför dig, och tar bort locket.  Mmmm…  den utsökt bekanta doften! Njuter du ännu? Din 

kropp gör det; det är anledningen till att den frigör matsmältningsvätskor vid blotta tanken på 

denna maträtt. 

Men i samma sekund som du börjar äta avtar njutningen.  Ju mättare du blir, desto mindre 

njutning kan du få av att äta. Till slut, när du är mätt, kan du inte längre njuta av maten, och du 

slutar att äta. Du slutar inte för att du är mätt, utan för att det inte är roligt att äta när magen är 

full. Detta är egoismens moment 22—om du har det du vill, då vill du inte längre ha det. 

Därför  måste  vi  fortsätta att söka nya och större glädjeämnen, eftersom vi inte kan leva utan 

njutning. Det gör vi genom att utveckla nya begär, vilka också kommer att förbli otillfredsställda. 

Det är en ond cirkel. Tydligen är det så att ju mer vi vill ha, desto tommare känner vi oss. Och ju 

tommare vi känner oss, desto mer frustrerade blir vi. 

Och eftersom vi nu är på den mest intensiva begärsnivån i historien kan vi inte undvika att dra 

slutsatsen att vi idag är mer otillfredsställda än någonsin tidigare, även om vi onekligen har mer 

än våra fäder och förfäder hade. Kontrasten mellan vad vi har, å ena sidan, och vårt växande 

missnöje, å andra sidan, är essensen av den kris vi upplever idag. Ju mer egoistiska vi blir, desto 

tommare känner vi oss, och desto värre blir krisen. 

---