En introduktion I kabbala
Yüklə 451,23 Kb. Pdf görüntüsü
|
- Bu səhifədəki naviqasiya:
- Sökandet efter skapelsetanken
26
handlingarna använder samma vilja att ta emot som i fas ett och två; denna förändras över huvud taget inte. Som vi såg tidigare är våra egoistiska intentioner orsaken till alla problem vi ser i världen. Även här, vid skapelsens rot, är intentionen mycket viktigare än själva handlingen. Yehuda Ashlag säger till och med metaforiskt att fas tre till 10 procent är en mottagare och till 90 procent en givare. Nu verkar det som att vi har ett perfekt kretslopp där Skaparen har lyckats göra den skapade identisk med sig själv—en givare. Dessutom tycker den skapade om att ge, och skickar därmed tillbaka njutning till Skaparen. Men fullbordar detta skapelsetanken? Inte riktigt. Mottagandehandlingen (i fas ett) och förståelsen för att Skaparens enda önskan är att ge (i fas två) gör att den skapade vill vara i samma tillstånd, vilket är fas tre. Men att bli en givare betyder inte att den skapade kommer att vara i samma tillstånd, och därigenom fullborda skapelsetanken. Att vara i Skaparens tillstånd betyder att den skapade inte bara kommer att bli en givare, utan den kommer även att ha samma tanke som givaren—skapelsetanken. I ett sådant tillstånd skulle den skapade förstå varför Skapar-skapadecirkeln inleddes, samt varför Skaparen formade skapelsen. Det är tydligt att begäret efter att förstå skapelsetanken är en helt ny fas. Det enda vi kan jämföra det med är ett barn som både vill vara lika stark och lika klok som sina föräldrar. Vi vet instinktivt att detta bara är möjligt när barnet faktiskt ställer sig i hans eller hennes föräldrars skor. Detta är anledningen till att föräldrar så ofta säger till sina barn: ”Vänta tills du har egna barn; då kommer du att förstå”. I kabbala kallas förståelsen av skapelsetanken—den djupaste förståelsenivån—för ”insikt”. Detta är vad viljan att ta emot har begär efter i den fjärde fasen—fas fyra. Begäret efter att förvärva skapelsetanken är den mäktigaste kraften i skapelsen. Den står bakom hela evolutionsprocessen. Antingen vi är medvetna om det eller inte, är den ultimata kunskapen vi alla söker förståelsen av varför Skaparen gör det Han gör. Det är samma drift som förmådde kabbalister att upptäcka skapelsens hemligheter för tusentals år sedan. Till dess att vi förstår den kommer vi inte att ha någon sinnesfrid.
hebreiska ordet sapir (safir), och varje sefira (singularformen av sefirot) har sitt eget Ljus. Var och en av de fyra faserna är även döpt efter en eller flera sefira. Fas noll heter Keter, fas ett Hochma, fas två Bina, fas tre Zeir Anpin, och fas fyra Malchut. I själva verket finns det tio sefirot då Zeir Anpin består av sex sefirot: Hesed, Gevura, Tifferet, Netzah, Hod, och Yesod. Alltså är hela mängden sefirot Keter, Hochma, Bina, Hesed, Gevura, Tifferet, Netzah, Hod, Yesod, och Malchut.
27
Sökandet efter skapelsetanken Även om Skaparen vill att vi ska ta emot njutningen av att bli identiska med Honom, gav han oss inte det begäret från början. Allt han gav oss—den skapade, Adam ha Rishons förenade själ—var ett begär efter den ultimata njutningen. Som vi kan se i fasernas ordningsföljd ingöt Skaparen inte ett begär att bli som Honom i den skapade; detta är någonting som utvecklades inom den igenom faserna. I den tredje fasen hade den skapade redan tagit emot allt och avsåg att ge tillbaka till Skaparen. Ordningsföljden hade kunnat sluta där och då, emedan den skapade redan gjorde precis det som Skaparen gjorde—gav. Så sett var de nu identiska. Men den skapade nöjde sig inte med att ge. Den ville förstå vad det är som gör givandet njutningsfullt, varför en givande kraft är nödvändig för att skapa verkligheten, och vilken visdom givaren uppnår genom att ge. Den skapade ville helt enkelt förstå skapelsetanken. Detta var ett nytt begär, ett begär som Skaparen inte ”planterade” i den skapade. Vid den här punkten i dess sökande efter skapelsetanken blev den skapade en åtskild och separat varelse vid sidan av Skaparen. Vi kan se på det så här: Om vi vill bli som någon annan, innebär det nödvändigtvis att jag är medveten om att det existerar någon annan än mig, och att denna någon har någonting jag vill ha, eller är någonting jag skulle vilja vara. Med andra ord inser jag inte bara att det finns någon annan än mig, utan jag inser att denna någon är annorlunda än mig. Och inte bara annorlunda, utan bättre. För varför skulle jag annars vilja bli som Honom? Därför är Malchut, den fjärde fasen, mycket olik de tre första faserna eftersom den vill ta emot en väldigt speciell sorts njutning (därav den tjockare pilen)—njutningen av att vara identisk med Skaparen. Från skaparens synvinkel fullbordar Malchuts begär skapelsetanken, den cykel som Han ursprungligen hade i tankarna (Figur 2).
Skaparen. 28
Tyvärr ser vi inte på saker och ting från Skaparens perspektiv. När vi tittar här nerifrån, med våra trasiga andliga glasögon, är bilden långt ifrån idealisk. För att ett kli (en person), helt motsatt Ljuset, ska kunna bli lik Ljuset, måste det använda sin vilja att ta emot med intentionen att skänka. Genom att göra det skiftar den fokus från sin egen njutning till glädjen Skaparen känner av att ge. Och därigenom blir även detta kli en givare. Faktiskt skedde ett mottagande för att ge till Skaparen redan i fas tre. I fråga om Skaparens handlingar hade fas tre redan slutfört arbetet med att bli identisk med Skaparen. Skaparen ger för att skänka och fas tre tar emot för att skänka, på så vis är de lika. Men den ultimata njutningen finns inte i kunskapen om vad Skaparen gör och att härma hans handlingar. Den ultimata njutningen finns i kunskapen om varför Han gör det Han gör, och att få samma tankar som Honom. Och detta, skapelsens högsta del—Skaparens tanke—har inte getts till den skapade; det är vad den skapade (fas fyra) måste åstadkomma. Här finns en vacker koppling. Å ena sidan verkar det som att Skaparen och vi är helt olika, då Han ger och vi tar emot. Men i själva verket ligger Hans största njutning i att vi blir som Honom, och vår största njutning ligger att bli som Honom. På liknande sätt vill varje barn bli likt sina föräldrar, och varför varje förälder av naturen vill att hans eller hennes barn ska lyckas även med det som föräldern inte gjorde. Det visar sig att vi och Skaparen i själva verket jobbar mot samma mål. Om vi kunde begripa denna tanke skulle våra liv vara mycket, mycket annorlunda. Istället för den förvirring och felorientering som så många av oss erfar nuförtiden, skulle både vi och Skaparen kunna gå tillsammans mot det mål som utsågs vid skapelsens begynnelse.
För att bli som Skaparen, en givare, gör vårt kli två saker. För det första slutar det att ta emot, en handling som kallas tzimtzum (begränsning). Det hejdar Ljuset fullständigt och låter inte något av det komma in i detta kli. På samma sätt är det enklare att undvika att äta någonting gott, men onyttigt, än att äta bara lite och att lämna resten på tallriken. Därför är att göra en tzimtzum det första och enklaste steget mot att bli lik Skaparen. Nästa sak Malchut gör är att sätta upp en mekanism som undersöker Ljuset (njutningen) och bestämmer om det kommer att ta emot det och, i så fall, i hur stor utsträckning. Denna mekanism kallas masach (skärm). Villkoret med vilket masachen bestämmer hur mycket den ska ta emot kallas ”avsikt att skänka” (Figur 3). Enkelt uttryckt tar vårt kli bara in så mycket som det kan ta emot med intentionen att behaga Skaparen. Ljuset som tagits emot inom detta kli kallas ”inre Ljus”, och Ljuset som blir kvar utanför kallas ”omgivande Ljus”.
Yüklə 451,23 Kb. Dostları ilə paylaş:
|