En introduktion I kabbala

 

32 

 

Begär delas upp på följande sätt: Världen Adam Kadmon  är den brukbara delen av den stilla 

nivån, medan den skapade är den obrukbara delen. På den stilla nivån finns det faktiskt inget att 

korrigera eftersom den är orörlig och inte använder sitt begär. Den stilla nivån (av båda delar) är 

bara roten till allt som kommer att följa. 

Därefter är världen Atzilut den brukbara delen av den vegetativa nivån, medan den skapade är 

den obrukbara delen.  Världen  Beria  är den brukbara delen av den levande  nivån, medan den 

skapade är den obrukbara delen. Världen Yetzira är den brukbara delen av den talande nivån, och 

den nedre delen av den talande nivån, den skapade, är den obrukbara delen. Slutligen är världen 

Assiya den brukbara delen av den andliga, mest intensiva begärsnivån, och den nedre delen av den 

andliga nivån, den skapade, är den obrukbara delen. 

Nu förstår du varför allt kommer att rätta till sig bara vi korrigerar mänskligheten. Låt oss nu tala 

om oss och vad som hände med oss. 

Adam

 ha Rishon—den gemensamma själen  

Adam ha Rishon, den gemensamma själen (den skapade), är roten till allt som sker här. Det är en 

begärstruktur som uppstod när de andliga världarna hade färdigbildats. Som vi sa ovan fullbordar 

de fem världarna Adam Kadmon,  Atzilut,  Beria,  Yetzira,  och  Assiya  utvecklingen av den övre 

delen av fas fyra. Men den nedre delen behöver fortfarande utvecklas. 

Med andra ord består själen av obrukbara begär, som inte kunde ta emot Ljus för att skänka till 

Skaparen när de först skapades.  Nu måste de komma upp till ytan en efter en och bli 

korrigerade—brukbara—med hjälp av världarna, de brukbara begären. 

Följaktligen är den nedre delen av fas fyra, precis som den övre, uppdelad i begärsnivåerna stilla, 

vegetativ, levande och talande. Adam ha Rishon utvecklas i samma steg som världarna och de fyra 

grundläggande faserna. Men Adams begär är egoistiska, detta är anledningen till att han inte 

kunde ta emot Ljuset.  Som en följd av det har vi, delarna av Adams själ, förlorat känslan av 

helhet och enhet i vilken vi skapades. 

Vi måste förstå hur det andliga  systemet fungerar.  Skaparens begär är efter att ge; detta är 

anledningen till att Han skapade oss och håller oss vid liv. Som vi har sagt är ett begär att ta emot 

egoistiskt till sin natur, det slukar; medan ett begär att ge nödvändigtvis är utåtriktat mot 

mottagaren. Detta är orsaken till att ett begär att ta emot inte kan skapa. Detta är även skälet till 

varför Skaparen måste ha ett begär att ge, för annars skulle Han inte kunna skapa. 

Eftersom han vill ge kommer emellertid allt det han skapar nödvändigtvis vilja ta emot, för 

annars skulle Han inte kunna ge. Alltså skapade Han oss med ett begär att ta emot och ingenting 

annat. Detta är viktigt att förstå; det finns ingenting inom oss annat än en vilja att ta emot, och 

det finns ingenting som borde vara inom oss förutom ett begär att ta emot. Så om vi tar emot 

från Honom är cirkeln sluten. Han mår bra och vi mår bra. Inte sant? 

Faktiskt inte riktigt. Om allt vi vill är att ta emot, då kan vi inte relatera till givaren eftersom det 

inte finns någonting i oss som vänder sig utåt för att se efter var det som tas emot kommer från. 

Det visar sig att vi måste ha ett begär att ta emot, men vi måste även känna givaren, och för att 

kunna göra det behöver vi ett begär att ge. Därför har vi fas ett och fas två. 

För att ha båda begären kan vi inte skapa ett nytt begär som inte ingöts i oss av Skaparen. Vi 

måste istället helt och hållet fokusera på njutningen vi skänker givaren, oavsett den njutning vi 

---

 

33 

 

ibland känner i processen. Detta kallas ”intentionen att skänka”. Det är både korrektionens kärna 

och det som förvandlar oss som människor från egoister till altruister. Och slutligen, när vi 

förvärvat denna kvalitet (egenskap), kan vi förenas med Skaparen, vilket är vad de andliga 

världarna är avsedda att lära oss. 

Tills vi känner oss förenade med Skaparen anses vi vara brustna delar av Adam ha Rishons själ, 

okorrigerade begär. Så fort vi har intentionen att skänka blir vi korrigerade och förenade, både 

med Skaparen och med hela mänskligheten. När vi alla är korrigerade kommer vi åter att stiga till 

vår rotfas, till och med bortom världen Adam Kadmon, till själva skapelsetanken som kallas Ein 

sof (Inget slut) då vår tillfredställelse kommer att vara oändlig och evig. 

I ett nötskal 

Skapelsetanken är att ge glädje och njutning genom att skapa en varelse som är lik sin Skapare. 

Denna Tanke (Ljus) skapar en vilja att ta emot glädje och njutning. 

Följaktligen börjar viljan att ta emot att vilja ge eftersom givande är mer likt Skaparen, och det är 

helt klart mer önskvärt. Viljan att ta emot bestämmer sig då för att ta emot eftersom det är sättet 

på vilket den kan ge njutning åt Skaparen. Efter det vill viljan att ta emot känna Tanken som 

skapade den, för vad skulle kunna ge större njutning än att veta allt? Slutligen börjar viljan att ta 

emot (den skapade) att ta emot med intentionen att skänka då givande gör den lik Skaparen, 

vilket är hur den kan studera Skaparens tankar. 

De begär som kan ta emot för att skänka skapar världarna, vilka anses vara skapelsens övre del, 

och begären som inte kan användas för att skänka utgör Adam ha Rishons gemensamma själ. De 

begären anses vara skapelsens nedre del. 

Världarna och själen är ungefär likadant uppbyggda, skillnaden ligger i begärens intensitet.  På 

grund av det kan världarna visa själen hur den ska fungera för att skänka och därmed hjälpa 

Adam ha Rishon att bli korrigerad. 

På ett ungefär korrigeras varje begär i en specifik värld: Den stilla nivån korrigeras i världen Adam 

Kadmon;  den vegetativa i världen Atzilut;  den  levande  i världen Beria;  den talande i världen 

Yetzira; och begäret efter spiritualitet kan bara korrigeras i världen Assiya, vars lägsta del är vårt 

fysiska universum. Och det för oss till ämnet för nästa kapitel.  

---