20
Stockholms reningsverk varje år, det vill säga 28 % av den totala kadmiummängden och mer än
hälften av hushållens totala bidrag (se bilaga 6).
Vad gäller tobak så har en undersökning av cigarettaska i Uppsala visat att dess bidrag till
kadmiummängden är försumbart (Holmström, 1998). Även enligt en uppskattning av SV ger tobak i
olika former (cigaretter, cigarrer, röktobak, tuggtobak och snus) ett mycket litet bidrag till totala
kadmiummängden. Användning av konstnärsfärger i hemmen är troligen en betydande källa. En
annan tänkbar källa är att kadmium från luftdeposition, nederbörd med mera kommer in i hemmen
med bland annat skorna och hamnar i skurvattnet vid golvtvätt.
SV har vid några tillfällen under senare år mätt kadmiumhalten i spillvatten uttaget som
veckosamlingsprov från två olika bostadsområden i Stockholm, Skarpnäck och Ekensberg. Halterna
har varierat mycket och anmärkningsvärt är att Skarpnäck, som är ett modernare område där
halterna förväntades vara lägre, har högre halter i spillvattnet. Mätningar av kadmiumhalten i slam
från enskilda brunnar som utförts i Linköping och Härnösand visar på halter på 0,74 respektive 0,68
mg/kg TS (Lindqvist, 1999). Dessa överensstämmer väl med SV:s uppskattning att hushållen bidrar
med ca hälften av totala kadmiummängden (se kap 3.4.3.1 och bilaga 6).
Avloppsnätet i sig kan bidra till kadmiumtillförseln. I SV:s ledningsnät består 8,7 km (0,4%) av
dricksvattenledningarna och 137 km (4,5 %) av spill- och dagvattenledningarna av PVC.
Kadmiumsalter (exempelvis stearat och bensoat) användes förr, främst under 70-talet och början av
80-talet (Ehlert & Lindqvist, 1996), för att stabilisera PVC men det är inte känt om SV:s ledningar
innehåller kadmium. I äldre typer av rörledningar, varmvattenberedare och kranar finns det kadmium
i lödfogar vilket också kan vara en källa (Ehlert & Lindqvist, 1996). Dessutom kan kadmium finnas i
gammalt sediment som ligger kvar i ledningarna. Vid en sanering av en tandläkarklinik inom SV:s
område hittades stora sedimentmängder som visade sig innehålla, förutom stora mängder kvicksilver
och silver, betydande kadmiummängder. Halterna varierade mellan 24 och 55 mg/kg TS i olika
ledningar (Wistrand, pers medd, 1999). Kadmium kan tidigare ha använts i amalgam och som en
mycket liten tillsats i ett infärgningsämne som användes vid rotfyllningar. Det är också möjligt att det
kan ha funnits i andra produkter utan tandläkarnas kännedom. Väl framme vid reningsverken ger
fällningskemikalierna ett litet kadmiumtillskott.
Via dagvattnet når andra diffusa utsläpp reningsverken, genom till exempel korrosion av produkter
som innehåller kadmium (se även kap 3.4.2.1 Diffusa källor). Mängden kadmierade ytor i
Stockholm är förhållandevis liten men förzinkade ytor kan däremot vara en källa, liksom
aluminiumlegeringar. Luftnedfall står för en stor del av de totala utsläppen och dessa når
reningsverken via dagvattnet. Den årliga kadmiumdepositionen via luften i Stockholm ligger på totalt
20 kg vilket motsvarar 0,9 g/ha,år (Johansson & Burman, 1998). Även trafiken kan ge ett tillskott
via dagvattnet genom gamla bilars kadmiuminnehåll i färg, bromsbelägg och kadmiumstabilisatorer.
SV:s ledningsnät är ungefär till hälften duplicerat, det vill säga hälften av dagvattnet leds separat till
recipienten och når inte reningsverken. I vissa fall förekommer då lokal rening av dagvattnet innan det
släpps ut. SV har genom omfattande mätningar kommit fram till ett schablonvärde för kadmiumhalten
på 1
µ
g Cd/l i dagvattnet och detta gäller för såväl trafikdagvatten som övrigt dagvatten i inner- och
ytterstad (Bennerstedt, arbetsmaterial, 1999).
21
Avloppsvatten från biltvättar vid bilvårdsanläggningar är en stor källa till kadmium och troligen den
största enskilda källan som det går att åtgärda. Kadmium kommer då från däck, bromsbelägg,
kadmierade detaljer, kylare och kadmiumhaltig lack. Galvaniserad utrustning i tvättanläggningen ger
vissa zinkutsläpp, enligt en utredning av Aquakonsult AB (1999), och detta skulle också kunna ge
små mängder kadmium. Till och med 1995 års modell var det tillåtet att använda kadmiumämne i
personbilar under förutsättning att totala mängden för ytbehandling, som stabilisator och som
färgämne uppgick till maximalt 15 ppm av bilens vikt (KIFS 1998:8). För importerade bilar från
länder utanför EU gäller samma regler. Innan kadmiumförbudet användes kadmium som stabilisator i
bildäck, idag används zinkoxid i dess ställe men denna är förorenad av små mängder kadmium (5-6
ppm kadmium i zinkoxiden) (Ehlert och Lindqvist, 1996). I Bergbäck (1998) uppskattas frigörelsen
av kadmium från bildäck till 0,2-3 kg per år i Stockholm. Detta kan sedan komma till reningsverken
både via dagvatten och biltvättar. De oljeavskiljare som varje bilvårdsanläggning måste ha ger en
otillräcklig avskiljning av bland annat kadmium (Naturvårdsverket, 1996) men komplettering av
reningen och recirkulation av spillvattnet till 80 % vid anläggningarna krävs enligt en bestämd tidsplan
och kan på sikt ge en bra effekt på kadmiumutsläppen. Senast år 2010 ska samtliga anläggningar ha
infört detta. SV har tillsammans med Miljöförvaltningen skrivit en policy för fordonstvätt i Stockholm
där man utgår ifrån Naturvårdsverkets allmänna råd (Fordonstvätt: Mål och riktvärden, 96:1).
Konstnärsfärger anses också vara en viktig kadmiumkälla och en informationskampanj som riktar
sig till användare av kadmiumhaltiga färger, konstnärsskolor med mera, pågår på SV. Dessutom har
undersökningar om metoder för att rena vatten på konstnärsskolor lokalt genomförts genom ett par
examensarbeten. Utfällning med bauxit var den metod som gav bäst resultat (Printsmann, 1999). Det
är endast användningen av konstnärsfärger som utgör ett problem för SV, inte tillverkningen eftersom
denna huvudsakligen sker utomlands.
I Malmö spårades nyligen med hjälp av Ecoscope, en relativt nyutvecklad passiv
provtagningsanordning för organiska ämnen och tungmetaller, via ledningsnätet två optiksliperier
som visade sig ha eller ha haft kadmium i sin hantering. Kadmium används i en legering i
blockmassan som linsen fästs i vid slipning (Bergström, pers medd, 1999). Under slipning överspolas
linsen med vatten som då hamnar i avloppet. Detta skulle kunna vara en möjlig diffus källa även i
Stockholm men om så är fallet kommer den att försvinna inom kort eftersom den
kadmiuminnehållande blockmassan ska bytas ut (Bergström, pers medd, 1999). Kadmium kan
fortfarande läcka ut i ledningarna även från de industrier som idag inte använder kadmium. I
Linköping har också Ecoscope använts för att spåra kadmiumkällor och tydliga sådana har påvisats.
En betydande del härstammar från hushållsspillvatten. Från industrier och övrig verksamhet är det
bilvårdsanläggningar och tvätterier som ger det största bidraget (Hägglund & Rydh, 1999). Även
energianläggningar bidrar med betydande utsläpp, så även dagvattnet trots att ledningssystem är
duplikata till 90 %. SV har analysvärden på vatten ut från det enda kända tvätteriet i
Stockholmsområdet som tvättar verkstadsoveraller (svetstråd innehåller kadmium) men fann inga
betydande kadmiummängder (1,4
µ
g/l vilket motsvarar 30,8 gram kadmium per år).
I Göteborg uttog GRYAAB (Göteborgsregionens Ryaverk AB) ett prov vid en
fasadrenovering
som visade sig innehålla såpass höga metallhalter att 10 sådana renoveringar skulle ge upphov till 2,5
% av den totala kadmiummängden som kommer in till verket under ett år. Kadmiumhalten var 47
mg/kg TS. SV har också genomfört ett antal provtagningar på både fasadrenoveringar och
klottersaneringar, senast ett examensarbete 1998/99, men dessa har inte uppvisat några större