18
färgen är kadmiumfri. Kadmium kan också förekomma i textilier som pigment i färgen eller utgöra en
föroreningsrest från fiberproduktion (bomull) då det finns i handelsgödsel och bekämpningsmedel
som används vid odlingen (Kemikalieinspektionen, 1997). Det kan också finnas som rest i textilier
genom att härstamma från zinkföroreningar eller från fosfattvättmedel (Kemikalieinspektionen, 1997).
Utsläpp till miljön sker vid utlakning genom tvättning samt då textilen blivit avfall.
Kemikalieinspektionen konstaterar i sin rapport att kemikalierika kläder företrädesvis kommer från
Fjärran Östern. Branschorganisationen för textilimportörer har emellertid utarbetat
rekommendationer för inköpsvillkor som bland annat innebär att kadmium ej är tillåtet som tillsats
(Kemikalieinspektionen, 1997).
3.4.2.4
Trender
Figur 7 nedan visar utsläpp kadmium från olika källor i Sverige 1940-1990. Trenden är tydlig:
produktionsemissionen har gått ned kraftigt medan konsumtionsemissionen vuxit. Denna trend har
även fortsatt under 90-talet, det vill säga emissionen från produktionen har minskat medan den från
konsumtionen håller sig på en hög nivå (Bergbäck & Jonsson, 1998).
Figur 7. Beräknad kadmiumemission från olika källor i Sverige 1940-1990
(Bergbäck & Jonsson, 1998)
3.4.3
Källor till avloppsvattnets kadmium i Stockholmsområdet
Till SV:s reningsverk inkom 1998 ca 36 kg kadmium (Stockholm Vatten AB, 1999). Den
genomsnittliga kadmiumhalten i slammet var år 1998 1,7 mg/kg TS.
Då punktkällorna för kadmiumutsläpp i princip är obefintliga idag har arbetet med att förbättra
slamkvaliteten övergått till att försöka minimera den antropogena bakgrundsbelastningen i samhället.
Ursprunget för det kadmium som når Stockholms reningsverk är svårt att definiera. Endast en
industri, Volvo Aero Engine Services som reparerar flygmotorer i närheten av Bromma flygplats, har
tillstånd att släppa ut kadmium. År 1998 släppte de dock endast ut 55 g kadmium totalt (Volvo Aero
Corporation, 1999). Enligt en sammanställning av de miljörapporter som inkommit till SV släpptes
232 g kadmium ut från industrier till reningsverken 1998 (Bromma och Henriksdal). Många uppgifter
saknas emellertid varför denna siffra troligen är högre i verkligheten.
19
Följande tabell visar uppskattningar av storleken på olika källor till det kadmium som kommer in till
reningsverken i Stockholm baserade på olika mätningar som gjorts. Det bör dock nämnas att
värdenas osäkerhet är mycket stor på grund av att vissa antaganden har gjorts i beräkningarna. Se
bilaga 6 för detaljer om uppskattningarna.
Tabell 6. Uppskattning av storleken på kadmiumkällor i Stockholm.
Källa
Alla tre verk, andel
av totala (%)
Henriksdal, andel av
totala (%)
Bromma, andel
av totala (%)
Loudden, andel av
totala (%)
Hushåll
46
43
54
47
Bilvård
16
16
16
16
Dagvatten
16
16,5
13
29
Konstnärsfärger
10
10
10
10
Övrigt
12
14,5
7
0
Ungefär hälften av kadmiummängden som kommer till reningsverken kommer alltså från hushållen.
En stor del av hushållens bidrag kommer från
urin och fekalier, se kap
3.4.3.1 Kadmium i fekalier
och urin för närmare uppskattningar om bidraget. Resterande mängd kadmium härstammar då från
aktiviteter, produkter och installationer av olika slag i hemmen, exempelvis från plastföremål,
tvättmedel, lödningar, biltvätt och förzinkade detaljer (Bergstöm, 1997). BDT-vatten (vatten från
bad, disk och tvätt) kan stå för en ansenlig del kadmium till avloppet (se även bilaga 6). I disk och
tvättvattnet härrör metaller bland annat från olika metallföremål såsom bestick, kastruller,
metalldetaljer på kläder (knappar, nitar, blixtlås) (Sundberg, 1995). Luftdeponerat kadmium borde
via kläderna kunna hamna i tvättvattnet. Zinkinnehållande produkter i hushållen, såsom
rengöringsmedel, tandkräm, schampo och andra hygienprodukter, kan också bidra med kadmium till
avloppet (Landner & Lindeström, 1998). Dessa produkter kan också innehålla fosfor. Zink används
också i aluminiumlegeringar, visserligen i små mängder men användningen av legeringarna är utbrett
(Ehlert och Lindqvist, 1996). Zinkoxid är ett vanligt färgpigment och färgerna används till bland annat
husfasader (Ehlert och Lindqvist, 1996). Andra tänkbara källor kan vara korrosion från
hushållsmaskiner, radiatorer, hårtorkar, varmvattenberedare med mera vilka är undantagna från
kadmiumförbudet och bland annat kanske kan ge kadmiumtillförsel till avloppet vid avtorkning med
en trasa som sedan sköljs av. Tvätt av overaller som är kadmiumförorenade kan också vara en
möjlig källa, likaså tvätt av vanliga kläder som innehåller kadmiumrester från handelsgödsel och
bekämpningsmedel. Enligt Elin Höglund, kemist på Hennes & Mauritz (pers medd, 1999), är vissa
kläder som importeras från exempelvis Asien täckta med PVC (regnkläder etc) som innehåller
kadmium som stabilisator. Detta accepteras emellertid inte av företaget. På Hennes & Mauritz har en
hel del metallprodukter analyserats för metaller (blixtlås, smycken och andra bijouterier) men
kadmium har inte hittats i några betydande mängder. Däremot kan krom och bly förekomma i större
mängder. Tyger har inte analyserats så mycket men i de undersökningar som gjorts har kadmium inte
hittats. Vad gäller kosmetika tros inte heller detta vara någon kadmiumkälla enligt Karin Sundberg på
Hennes & Mauritz (pers medd, 1999). Förut kunde kadmium finnas i PVC-förpackningar men idag
finns inte dessa förpackningar längre. Zinkoxid används emellertid en hel del som färgämne och som
solblockerare (till exempel i zinkpasta) och det kan medföra små kadmiummängder.
Sundberg (1995) anger ett kadmiuminnehåll i BDT-vatten enligt tabell 7 nedan. Det är visserligen ett
”mindre-än-värde” men ger ändå orimligt stora kadmiummängder (maximalt drygt ett halvt kilo om
dagen totalt in till Stockholms reningsverk!) och är troligtvis mycket överskattat. Enligt Weglin
(arbetsmaterial, 1999) är kadmiuminnehållet i BDT-vatten sådant att det skulle motsvara 10 kg in till