Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

70
som är lika med noll, och att hushållen i vilket fall som
helst utför arbetet frivilligt. Båda dessa ställnings-
taganden är barocka. För det första säger vår lagstiftning
tydligt att det är de avfallsgenererande parterna som ska
ta hand om avfallet; detta kan alltså inte på något vis
anses frivilligt. För det andra måste den tid som hus-
hållen lägger ner ges ett positivt värde. 
Är det då ”fel” av hushåll att lägga ner tid på källsortering?
Nej, trots detta kan vissa hushåll känna ett ansvar att bidra
till en bättre miljö, och de är beredda att göra en insats
utan ersättning för att målen ska kunna uppnås. Men
problemet är att det inte finns några ”gratisluncher” ens
när det gäller källsortering. Det vill säga, viljan att arbeta
för att uppnå sociala mål utan ersättning är ytterligare
ett exempel på en begränsad resurs. Om hushållens fri-
tid används till källsortering av hushållsavfall kan man
på goda grunder anta att viljan att utföra annat obetalt
arbete som rentav kan vara av större värde för samhället
och miljön kommer att minska i relation till detta. 
Vår källsortering verkar dock ”döva vårt samvete”, och
vi verkar mer angelägna att göra något mer för miljön
som att sortera våra sopor än att lägga ner denna tid på att
göra något mindre, som exempelvis köra mindre bil.
Just kopplingen mellan bilkörning och källsortering är
intressant. I min forskning har det visat sig att mer än
hälften av de tillfrågade körde oftast eller alltid en enkom
tur med bilen för att lämna sitt avfall vid återvinnings-

---

71
stationerna. Återvinningen leder således till mer bil-
körning. Detta är en icke försumbar post eftersom vi är
många som bidrar med ett strå till stacken. Återigen är
det inte säkert att nettoeffekten av återvinningen ger en
positiv effekt på miljön.
Min poäng är således att hushållens kostnader för den
återvinningspolitik vi för inte får försummas, och att
ekonomisk analys är det enda verktyg som kan ta med
sådana aspekter av problemet.
Medlet ska inte helga målen
Sammanfattningsvis är det för samhället och miljön bästa
systemet en mix av flera avfallshanteringsmetoder, till
exempel förbränning och återvinning. Den bästa mixen
kommer i sin tur att skilja sig åt beroende på vilken typ av
avfall vi diskuterar (exempelvis batterier eller papper)
och beroende på om vi pratar om glesbygd eller tätort.
Det finns därför stora samhällsekonomiska vinster att
göra om enskilda kommuner och regioner tillskrivs
egna optimala nivåer av insamling och nyttjande av de
olika avfallsfraktioner som kommunen eller regionen
genererar. 
Om det är en bättre miljö vi vill åt måste vi försöka
lyfta blicken och erkänna att återvinning i sig inte är
en godartad aktivitet utan snarare ett medel bland
många att nå uppsatta mål. Medlet, det vill säga åter-
vinningen, får inte helga målen. När vi diskuterar

---

72
miljö och uthålligt resursutnyttjande måste målet
helga medlen och vi måste se till att detta sker till för
samhället lägsta möjliga kostnad.

---

73
Politiker luras om sopornas värde
Politikerna lurar allmänheten att tro att de sorterade
soporna är värdefulla och att sortering leder till lägre
taxor. Sopsortering är viktig, men bara därför att soporna
kan innehålla ämnen som är farliga för miljön. Vi borde
lägga ner betydligt mera krut på att sortera ut farligt
avfall, skriver Thomas Sterner. Det avfallet tar marknaden
inte hand om, utan här har politikerna en uppgift. 
Thomas Sterner är professor i miljöekonomi vid
nationalekonomiska institutionen i Göteborg. 

---

74
vå undertoner hörs ofta i sopdebatten: att soporna
är en värdefull resurs, och att det var bättre förr
när allt togs tillvara för då uppstod inga sopberg. För
en ekonom är det inte någon mystisk kraft som avgör om
det blir sopberg utan helt enkelt priset på återvinning
i förhållande till de uttjänta varornas värde – eller priset
på motsvarande nyproduktion. 
Det finns inga exempel på ”guldberg” på samma sätt
som det kan bli berg av tidningspapper, överflödiga
jordbruksprodukter eller andra ”sopberg”. Orsaken är
att guld har ett så högt värde. För trasor eller små bitar
järnskrot är det däremot så att det knappast lönar sig
att rena och återanvända dessa material i Sverige om
det inte sker i stor skala. Men för hundra år sedan
lönade det sig, och samma material lönar sig fort-
farande att omhänderta i fattiga länder. Detta är en
enkel följdverkan av vårt höga löneläge, det vill säga
vårt välstånd, och därmed är det i sig knappast något
att sörja. 
Värdet sjunker på både varor och avfall
Inkomsterna har stigit fortare än priserna. Det pris vi
måste betala för att köpa ett visst föremål idag är lägre
än tidigare om vi mäter det i antalet timmars lön som
krävs. Som ett exempel kan vi ta priset på papper eller
vilken annan konsumtionsvara som helst. De har vis-
serligen stigit i pris, men långsammare än lönerna.
Därmed har priset på papper i arbetstimmar fallit.
T

---

75
Tabellen och diagrammet visar utvecklingen för kon-
sumentprisindex (KPI) och för löner under efterkrigs-
tiden. Den visar att det ”reala” priset på genomsnittliga
konsumtionsvaror har fallit från 1 till 0,37 arbetstimmar.
En vara som det år 1947 tog en arbetstimme att tjäna
ihop pengar till krävde år 2002 bara 0,37 timmars
arbete. 
1947
2002
Varupris (KPI)
100
1 654
Industrilön (kr per timme)
100
4 425
Arbetstimmar per varuenhet
1
0,37
Tabellens siffror på varupris (KPI) och löner finns illustrerade i diagrammet.
(Källa Statistisk Årsbok) 
Konsumentprisindex (KPI) har ökat från 100 till 1 654 under perioden
1947–2002. Lönerna har ökat snabbare, från 100 till 4 425 kr per timme under
samma period. Priserna per varuenhet mätta i arbetstid har minskat från 1 till 0,37.

---