Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

52
En andra fas är exploateringen av naturen, ett förhåll-
ningssätt där naturen ses som ett stort råvarulager. Det
betyder dels att naturen placeras utanför samhället,
dels att naturen finns till i första hand för att utnyttjas
maximalt i uppbyggnaden av samhället. Under hela
industrialiseringen (i Sverige cirka 1800–1960)
dominerade den här natursynen. Nästa fas är veten-
skapiseringen av naturen. Det innebär att naturen blir
ett objekt för vetenskapliga studier, att naturen börjar
beskrivas i vetenskapliga termer och att man med
vetenskapens hjälp börjar förstå och därmed kunna
utnyttja hur naturen fungerar. Naturen blir så på
många sätt ännu mera skild från samhället. Linné
vetenskapiserade den svenska naturen redan på 1700-
talet. Men det var först när man började upptäcka
smygande och storskaliga miljöproblem under andra
halvan av 1900-talet som den vetenskapliga
förståelsen av naturen på allvar blev aktuell som ett
sätt att rädda samhället från miljökatastrofer och
miljökriser. 
Den fjärde fasen slutligen kännetecknas av konsumtion
av naturen. Då är det inte längre hur mycket naturen
kan producera som är det mest intressanta, utan
snarare hur man kan använda naturen för turism,
rekreation, fritid, avslappning, och så vidare. Detta
förhållningssätt till naturen har växt fram åtminstone
sedan människor under 1900-talets första hälft fick en

---

53
lagstadgad rätt till semester och fritid. Idag är turismen
världens snabbast växande industri – natur- och eko-
turism inte minst – och omsätter ungefär 1,4 miljarder
euro varje dag. Leder vårt ökande behov och intresse
för resande och naturumgänge till mer och nya typer
av sopor? Ja, och dessutom hittar den västerländska
”sop-profilen” ut till allt fler platser på jorden.
Naturen som måttstock
Så vad säger oss detta? Jo, två till synes motstridiga
saker. Dels har naturen sedan länge placerats utanför
samhället. Tänk bara på hur viktigt det känns att
kunna skilja mellan stad och land, eller kultur och
natur. Inte många skulle komma på idén att låta sina
sopor bli ens ett litet berg i den egna trädgården, men
ett jättesopberg på någon undanskymd plats utanför
staden är inget större problem. Många miljöproblems
orsaker och lösningar är definierade utifrån denna
uppdelning mellan samhälle och natur. Uppdelningen
förstärks också i modeller för hur samhället ska krets-
loppsanpassas, där en underliggande tanke ju är att
naturen ska skyddas och avskärmas från samhället och
dess föroreningar. 
Trots detta är det svårt att skilja mellan samhälle och
natur. Naturen är väldigt viktig i våra liv; den finns
med oss varje sekund, överallt. Den finns i våra
tankevärldar och i vårt språk. ”Naturlig” är ett värde-
laddat uttryck. Föreställningar om naturen som mått-

---

54
stock för vad som är rätt och riktigt dyker upp i olika
skepnader, och metaforer som hämtas från naturen
översvämmar de reklambudskap vi möter under hela
vårt vakna liv. 
Masskonsumtion eller ”okonsumtion”?
Naturen finns alltså överallt, och åtminstone på ett
praktiskt plan är det inte meningsfullt att skilja mellan
samhälle och natur. Vad innebär då detta för uppdel-
ningen vi gör mellan saker och sopor? Ja, vi får återgå
till ett begrepp som dök upp tidigare: konsumtion. 
Vi lever i en konsumtionskultur. Inte nog med det, vi
lever i en masskonsumtionskultur. Det innebär för det
första att vi konsumerar massor i förhållande till andra
kulturer och andra historiska epoker, för det andra att
vi skapar gemensamma värdegrunder och symboliska
system – det är just detta som är kultur – genom vår
konsumtion. Genom våra konsumtionsmönster ger vi
mening åt våra liv i relation till andra människor. Vi
kan till exempel välja att konsumera så lite som möjligt,
eller att konsumera etiskt och ekologiskt medvetet. 
Det är problematiskt att komma med något moraliskt
omdöme om den kultur vi alla är med om att upprätt-
hålla och utveckla. Att skylla de miljöproblem som har
med sopor att göra på konsumtionskulturen eller på
slit och slängsamhället går egentligen inte. I det ena
fallet får alternativet bli ett ”okonsumtionssamhälle”,

---

55
och vem kan föreställa sig vad det skulle innebära? Hur
många människor skulle det kunna hålla vid liv? Vem
skulle dra nytta av en sådan radikal omställning?
Skulle det vara kul? I det andra fallet får man avskaffa
sådana saker vars livslängd är kort för att i stället pro-
ducera och konsumera konsumtionsobjekt av hög
kvalitet som håller länge, gärna flera generationer.
Skulle detta jämna ut sociala och ekonomiska orättvi-
sor eller förstärka dem? Skulle värderingarna som
omger olika konsumtionsbeteenden bli skarpare eller
mindre tvingande? Vem vet? 
Känslomässigt laddat med saker
Det man kan säga med säkerhet är detta: att skylla
sopornas problematik på vår kultur är en retorisk
snarare än en praktisk manöver. Man får inte glömma
bort att människor i alla tider haft en komplex och
känslofylld relation till saker. Det är lätt att föreställa
sig att samhällen och kulturer som inte är industriali-
serade och som ligger långt bort i tid och rum, inte har
samma inställning som vi till tingen som behövs för att
klara av vardagslivet. Eller man kanske tänker sig att
immateriella aspekter av livet var eller är viktigare i
sådana samhällen på bekostnad av den materialism
som vår kultur i många sammanhang beskylls för att
styras av. 
De flesta som forskar om konsumtion ur olika pers-
pektiv skulle nog säga att ett sådant resonemang både

---