En introduktion I kabbala

 

64 

 

”Förutom det”, sa köpmannen, ”genom att flytta till vår stad och lära vårt folk skulle du göra en 

stor andlig tjänst, eftersom det redan finns ett stort antal visa här, men i vår stad finns det inga. 

Detta vore ett betydande bidrag till hela generationens spiritualitet. Skulle  den store Rabbin 

åtminstone vilja överväga mitt erbjudande?” 

På det svarade Rabbi Yosi bestämt: ”Även den visaste av de visa kommer snart att bli ovis när han 

vistas bland ovist folk.” Inte så att Rabbi Yosi inte ville hjälpa köpmannens stadsmän; han visste 

helt enkelt att utan en stödjande miljö skulle han förlora dubbelt—misslyckas med att upplysa 

sina studenter, och förlora sin egen andliga nivå. 

Inga anarkister 

Det föregående avsnittet kan få dig att tro att kabbalister är anarkister som är villiga att hindra 

ordningen i samhället för att befordra byggandet av andligt orienterade samhällen. Inget kunde 

vara mer avlägset från sanningen. 

Yehuda Ashlag förklarar mycket tydligt, och vilken sociolog eller antropolog som helst skulle 

bekräfta, att människor är sociala varelser. Med andra ord har vi inget val förutom att leva i 

samhällen eftersom vi är sidogrenar av en gemensam själ. Därför är det klart att vi måste anpassa 

oss till de regler som gäller i det samhälle vi lever, och att sörja för dess välbefinnande. Och det 

enda sättet att uppnå det är om vi följer de regler som gäller i det samhälle vi lever i. 

Ashlag framlägger emellertid även att samhället, i varje situation som inte  är relaterad till 

samhället, inte har någon rätt eller något försvar för att begränsa eller förtrycka individens frihet. 

Ashlag  går så långt att han kallar de som gör det för  ”kriminella”, och anger att angående 

människans  andliga utveckling påbjuder Naturen inte individen att följa majoritetens önskan. 

Tvärtom, andlig utveckling är var och ens personliga ansvar. Genom att ta det förbättrar vi inte 

bara våra egna liv, utan livet i hela världen. 

Det är absolut nödvändigt att vi förstår skillnaden mellan våra skyldigheter mot det samhälle vi 

lever i och mot vår personliga andliga utveckling. När vi vet var vi ska dra linjen och hur vi ska 

bidra till dem  båda kommer det att befria oss från mycket förvirring och många 

missuppfattningar om det andliga. Regeln i våra liv bör vara enkel och uppriktig: I det vardagliga 

livet följer vi lagen; i det andliga  livet är vi fria att utvecklas individuellt. Det visar sig att 

individuell frihet enbart kan uppnås genom vårt val av andlig utveckling, där andra inte får lägga 

sig i. 

Egots oundvikliga död 

Kärleken till frihet är kärleken till andra; kärleken till makt är kärleken till oss själva. 

--William Hazlitt (1778 - 1830) 

Låt oss åter titta lite på skapelsens grunder. Det enda Skaparen skapade är vår vilja att ta emot, 

vår egoism. Detta är vår essens. Om vi lär oss att ”deaktivera” vår egoism kommer vi att återställa 

vår  kontakt  med Skaparen, för utan själviskhet kommer vi att återfå formekvivalens med 

Honom, så som det är i de andliga världarna.  Deaktiverandet  av vår egoism är början av vårt 

klättrande upp för stegen, början av korrektionsprocessen. 

Det är ett uttryck för naturens ironiska humor att människor som hänger sig åt självisk njutning 

inte kan vara lyckliga. Det finns två skäl till det: 1) Som vi förklarade i kapitel ett är egoism ett 

---

 

65 

 

moment 22—om du har det du vill ha, vill du inte längre ha det. 2) Ett själviskt begär njuter inte 

bara när de egna nyckerna tillfredställs, utan även när andras inte tillfredställs. 

För att bättre förstå det andra skälet behöver vi gå tillbaka till grunderna. Fas ett i de fyra 

grundläggande faserna vill enbart ta emot njutning. Fas två är redan mer sofistikerad och vill ta 

emot njutning av att ge, eftersom givande är Skaparens sätt att vara. Om vår utveckling hade 

stannat av vid fas ett, skulle vi vara tillfredställda så fort våra begär tillfredställdes och skulle inte 

bry oss om vad andra har. 

Fas två—begäret efter att ge—tvingar oss emellertid att lägga märke till andra så att vi kan ge till 

dem. Men då vårt grundläggande begär är efter att ta emot, är allt vi ser när vi tittar på andra 

människor att ”de har alla möjliga saker som jag inte har”. På grund av fas två kommer vi alltid 

att jämföra oss med andra, och på grund av fas etts vilja att ta emot kommer vi alltid att vilja stå 

över dem. Detta är anledningen till att vi njuter av deras brister. 

Förresten är detta även anledningen till att fattigdomsgränsen är olika från land till land. Enligt 

Webster’s Dictionary är existensminimum ”nivån  på  en persons eller en familjs inkomst under 

vilken man klassas som fattig enligt regeringsnormer”. 

Om alla runt mig var lika fattiga som jag skulle jag inte känna mig fattig. Men om alla runt mig 

var rika, och jag bara hade en normal inkomst, skulle jag känna mig som den fattigaste 

människan på jorden. Med andra ord dikteras våra normer av kombinationen av fas ett (vad vi 

vill ha) och fas två (som bestäms av vad andra har). 

Faktum är att vårt begär att ge, som skulle ha garanterat att vår värld skulle vara en bra plats att 

leva i, är roten till allt ont i vår värld. Detta är essensen i vår korruption, så att ersätta intentionen 

att ta emot med intentionen att ge är allt vi behöver göra för att korrigera oss. 

Botemedlet 

Inget begär är naturligt ont och ingen kvalitet är naturligt ond; det är sättet vi använder dem på 

som gör dem till det. Redan klassiska kabbalister sa: ”Avundsjuka, lusta, och (jakten på) ära för 

en människa ut ur världen”, det vill säga ut ur vår värld och in i den andliga. 

Hur kan det komma sig? Vi har redan sett att avundsjuka leder till konkurrensvilja, och 

konkurrensvilja leder till tillväxt. Men avundsjukan får även mycket större följder än teknologisk 

eller annan världslig nytta. I En introduktion till boken Zohar skriver Ashlag att människor kan 

förnimma andra, och därför sakna det andra har. Till följd av det fylls de med avund och vill ha 

allt det som andra har, och ju mer de har desto tommare känner de sig. I slutändan vill de sluka 

hela världen. 

Till slut får avunden oss att inte bli nöjda med något mindre än Skaparen själv. Men här spelar 

oss Naturens humor ännu ett spratt: Skaparen är ett begär att ge, altruism. Fastän vi till en början 

är omedvetna om det, längtar vi faktiskt efter att bli altruister genom att vilja inta förarsätet och 

vara Skapare. Därmed avlivar egoismen sig själv genom avund—egots mest förrädiska och 

skadliga drag—precis som cancer förstör sin värdorganism tills även den själv dör med kroppen 

den har fördärvat. 

 

  

---