En introduktion I kabbala

 

52 

 

De  andliga framstegens process är väldigt lik hur barn lär sig; den  är i grund och botten en 

imitationsprocess. Genom att imitera vuxna, även om de inte vet vad de håller på med, skapar 

barnens ständiga härmande begäret att lära sig inom dem. 

Obs: Det är inte vad de vet som befordrar deras tillväxt; det är det enkla faktum att de vill veta. 

Begäret att veta är tillräckligt för att väcka upp nästa reshimo i dem, i vilket de redan vet. 

Låt oss se på det från en annan vinkel: Till att börja med berodde inte det faktum att de ville veta 

på att det var deras eget val, utan på att det nuvarande reshimo uttömde sig, vilket medförde att 

nästa reshimo i kön ”ville” göra sig själv känt. För att barnet därför skulle kunna upptäcka det var 

detta reshimo tvunget att väcka ett begär att veta det i barnet. 

Precis så här verkar andliga reshimot på oss. Vi lär oss egentligen ingenting nytt i den här eller den 

andliga världen; vi klättrar helt enkelt tillbaka till framtiden. 

Om vi vill vara mer givande, som Skaparen, bör vi konstant utvärdera oss själva och se om vi 

passar in på beskrivningen av vad vi anser vara andligt (altruistiskt). På det här viset kommer vårt 

begär att vara mer altruistiska hjälpa oss att utveckla en mer precis, detaljerad perception av oss 

själva jämförda med Skaparen. 

Om vi inte vill vara egoister kommer våra begär att väcka de reshimot som kommer att visa oss 

vad det innebär att vara mer altruistisk. Varje gång vi bestämmer oss för att vi inte vill använda 

det här eller det där begäret egoistiskt, anses det tillståndets reshimo ha slutfört sin uppgift, det rör 

sig  då  vidare för att bereda plats för nästa. Detta är den enda korrektion vi måste göra. 

Kabbalisten Yehuda Ashlag uttrycker denna princip med dessa ord: ”... genom att uppriktigt hata 

ondskan [egoismen] korrigeras den”. 

Och sedan förklarar han: ”... om två människor inser att de båda hatar vad deras vän hatar, och 

älskar vad deras vän älskar, når de evig förening, som en insats som aldrig kommer att tappa i 

värde. Följaktligen, då Skaparen älskar att skänka, bör även de lägre anpassa sig till att enbart vilja 

skänka. Skaparen hatar att vara en mottagare, då Han är fullkomligt hel och inte behöver 

någonting. Därmed måste även människan hata det att ta emot för sig själv. Det följer från allt 

det ovan sagda att man bittert måste hata viljan att ta emot, då allt fördärv i världen enbart 

kommer från viljan att ta emot. Genom hatet korrigerar man det.” 

Genom att helt enkelt vilja det väcker vi alltså mer altruistiska begärs reshimot,  vilka redan 

existerar inom oss från den tid då vi var förbundna i Adam  ha  Rishons  själ.  Dessa  reshimot 

korrigerar oss och gör oss mer lika vår Skapare. Därmed är begär (kli) både förändringens motor, 

som vi har sagt i kapitel ett, och medlet till vår korrektion. Vi behöver inte trycka ner våra begär, 

bara lära oss hur man ska arbeta med dem produktivt för oss själva och för alla andra. 

I ett nötskal 

För korrekt perception måste vi begränsa oss inom tre gränser: 

Perception har fyra kategorier: A) Materia; B) Form i materia; C) Abstrakt form; och 

D) Essens. Vi kan bara uppfatta de första två. 

All min perception sker inom min själ. Min själ är min värld och världen utanför 

mig är så abstrakt att jag inte ens säkert kan avgöra om den existerar eller inte. 

---

 

53 

 

Det jag uppfattar är enbart mitt; jag kan inte vidareförmedla det till någon annan. 

Jag kan berätta för andra om mina erfarenheter, men när de erfar det kommer de 

helt visst att erfara det på sitt eget sätt. 

När jag uppfattar någonting mäter jag det och avgör vad det är enligt kvaliteterna hos de 

mätverktyg som jag har inom mig. Om mina verktyg är bristfälliga kommer även min mätning 

att vara det; därmed kommer min bild av världen att vara förvrängd och ofullständig.  

I nuläget mäter vi världen med fem sinnen. Men vi behöver sex sinnen för att mäta den korrekt. 

Detta är anledningen till att vi är oförmögna att hantera vår värld produktivt och med glädje för 

alla. 

Egentligen är det sjätte sinnet inte ett fysiskt sinne, utan en intention. Det relaterar till hur vi 

använder våra begär. Om vi använder dem med intentionen att ge istället för att ta emot, det vill 

säga om vi använder dem altruistiskt istället  för egoistiskt, kommer vi att uppfatta en helt ny 

värld. Det är därför den nya intentionen kallas ”det sjätte sinnet”. 

Placerar vi den altruistiska intentionen över våra begär gör det dem lika Skaparens begär. Denna 

likhet kallas ”formekvivalens” med Skaparen. Har man det så har man samma perception och 

kunskap som Skaparen. Det är därför det enbart är med det sjätte sinnet (intentionen att skänka) 

som det är möjligt att verkligen veta hur man ska uppföra sig i denna värld. 

När ett nytt begär dyker upp är det egentligen inte nytt. Det är ett begär som redan har varit i 

oss, vars minne—reshimo—har lagrats i själens databank. Kedjan av reshimot leder hela vägen upp 

för stegen—till  skapelsetanken—och ju fortare vi klättrar upp för den desto snabbare och 

angenämare kommer vi att nå vårt mål. 

Reshimot dyker upp ett efter ett, i en takt vi bestämmer med vårt begär efter att stiga upp i det 

andliga, varifrån de kommer. När vi försöker lära oss av och förstå varje reshimo, töms det ut 

fortare och tillståndet av att förstå det (vilket redan existerar) träder fram. När vi förstår ett 

reshimo, dyker nästa reshimo på tur upp, tills alla reshimot slutligen har realiserats och studerats, 

och vi har nått vår korrektions slut. 

---