Tobias s tar k

 
29
Inledning
Tabell 1: Mats Franzéns tablå över Linggymnastik och modern sport i Sverige 
 
Gymnastik 
Sport 
Kroppsideal 
Allsidighet, symmetri/harmoni 
Specialisering (efter gren), ensidighet 
Rörelser 
Bundna 
Fria 
Form 
Dagövning/uppvisning 
Träning/tävling 
Mening 
Hälsa 
Rekord/vinst 
Utövare 
Bredd 
Elit 
Social bärare 
Skola/stat 
Föreningsliv/civilt samhälle 
Sammanhang 
Nationellt 
Internationellt 
Källa: Franzén 1994, s. 8. 
 
Annars är det tydligt att den process i riktning mot resultatoptimering som Franzén sätter ord på i 
princip är densamma som Fahlström söker fånga med hjälp av totaliseringsteorin. Ett annat 
koncept som applicerats på detta förlopp är sportifiering. Termen i sig är en direkt avledning av 
ordet ”sport” och betyder bokstavligt talat ”sportliggörande”, det vill säga att göra något till 
”sport”. Enligt en mer finkalibrerad definition, framtagen av historikern Matti Goksøyr, innebär 
”[s]portifiering […] en process i riktning mot en ökad prestationsorientering, konkurrens och 
rationalitet inom idrotten”.
58
 Även om termerna totalisering och sportifiering därmed kan sägas 
markera ett och samma inomidrottsliga förlopp tycks de mig inte vara direkt utbytbara, då den 
senare mer skjuter in sig på övergången från äldre tiders oreglerade fysiska kraftmätningar 
(”traditionell idrott”) till dagens rationellt organiserade idrottsliv (”modern idrott”), medan den 
förra snarare fokuserar en allmän trend inom den moderna tävlingsidrotten per se. Båda kan hur 
som helst användas som underkategori till modernisering, allt beroende på vad man som forskare 
vill fästa uppmärksamhet vid. Jag kommer att använda sportifieringsbegreppet när jag i analysen 
vill betona att det rör sig om en idrottslig praktik som är avgjort tävlingsorienterad och/eller 
utbyggd med ett kodifierat regelverk och en organisation.  
Viktigt att påpeka i ett sammanhang som detta är att moderniseringsbegreppets analytiska 
sprängkraft varit kraftigt ifrågasatt alltsedan 1960-talets senare del. Starka röster har klandrat 
moderniseringsteoretiska perspektiv för att tjäna som vetenskaplig legitimering av västvärldens 
ekonomiska, kulturella och politiska intressen. Moderniseringsbegreppet har även kritiserats för 
att vara evolutionistiskt, deterministiskt, teleologiskt och androcentriskt.
59
 Detta hindrar inte att 
det finns forskare som hållit fast vid terminologin. En av dem är sociologen Håkan Thörn. För 
Thörn ligger relevansen i en teori om ”det moderna” i dess förmåga att tjäna som ett instrument 
för att ”förstå den moderna världens förändringsmönster och tendenser, maktstrukturer och 
möjligheter till aktiv förändring”. Alternativa begrepp som industrialism, kapitalism och 

---

 
30
Inledning
rationalisering ser han som otillräckliga, då de pekar på centrala aspekter av den historiska 
utvecklingen efter 1750, men inte själva kan fånga händelseförloppets dynamik i stort. För detta 
”tror [han] att moderniseringsbegreppet är bättre lämpat – under förutsättning att det lösgörs från 
sina deterministiska, evolutionistiska, teleologiska och eurocentriska implikationer”.
60
 Thörn 
pläderar så för att  
 
modernisering skall förstås som en historisk förändringsprocess vars universella – eller snarare 
generella – karaktär består i ett antal analytiskt urskiljbara teman, mönster, motsättningar och 
konflikter. Att studera och analysera modernisering och modernitet blir då en fråga om att 
analysera relationen mellan å ena sidan de generella tendenser som kunnat urskiljas sedan den 
moderna periodens början och å andra sidan de empiriska förändringsprocesser som pågår i skilda 
kulturområden – inom ramarna för en global interaktionskontext. Det innebär också att betydelsen 
av begreppet modernisering aldrig kan vara definitiv, att dess betydelse är i ständig rörelse och att 
definitionerna av dess innebörder aldrig kan vara exakta.
61
 
 
Thörn menar helt sonika att man kan tala om ”det moderna” som: a) den moderna epoken, en 
historisk epok, vilken fick sitt genombrott decennierna efter 1750, och som innebär något 
kvalitativt nytt jämfört med den föregående; b) modernitet, vilket markerar ett synkront perspektiv 
och innebär ett tillstånd eller en erfarenhet av det moderna samhället; samt c) modernisering, vilken 
utifrån ett diakront perspektiv rör den specifika historiska förändringsprocess som äger rum 
under den moderna epoken, där globalisering, kapitalism, rationalisering och industrialisering 
utgör centrala beståndsdelar. Han framhåller därtill att det rent analytiskt går att urskilja ett antal 
delförlopp inom den övergripande moderniseringsprocessen (ekonomisk modernisering,  teknisk 
modernisering, politisk modernisering och kulturell modernisering) som kan studeras som delvis autonoma 
utvecklingsmönster.
62
 
Min uppfattning om moderniseringsbegreppets analytiska sprängkraft korresponderar med 
Thörns. Jag har här också valt att anamma hans definition av modernisering, om än med en 
smärre inskränkning, så till vida att min undersökning tar sin början 1920 snarare än 1750, även 
om jag kommer att tillåta mig vissa utflykter längre tillbaka i tiden för att bringa större klarhet i 
det skeende jag studerar. Poängen med att använda ett sådant moderniseringsbegrepp i en studie 
av ishockeyns framväxande nationella betydelse i Sverige (1920–1972) är i mina ögon tvåfaldig. 
För det första blir det därmed möjligt att se ishockeyns utveckling både som en del i ett större 
historiskt och socialt sammanhang och som ett skeende med sin egen specifika karaktär och 
dynamik.  För det andra markeras på så sätt att det rör sig om ett fortlöpande förlopp, vilket 
innebär att vare sig ishockeyn som sådan eller dess nationella betydelse någonsin kan fixeras en 
gång för alla, utan att den i stället framstår som stadd i ständig förändring. 

---