Tobias s tar k

 
35
Inledning
de förmenta likheterna svenskarna emellan träder fram, medan skillnaderna tonar bort. Denna 
retorik bygger för övrigt på kontrastering mot andra likartade gemenskaper, såsom Danmark och 
Italien, under det att man gör gällande att tillvaron och befolkningen där är annorlunda funtade 
än i Sverige.
78
 
Ehn, Frykman och Löfgren varnar dock för att avfärda ”den nationella känslan som en 
manipulering av människors längtan efter närhet, känsloengagemang och sammanhang”. Visst 
kan den nationella retoriken tjäna som förklädnad för något annat, men den verbala uttolkningen 
handlar minst lika ofta om en social gemenskap som söker uttryck. ”I alla länder blir [också] 
berättelserna om vad som skiljer ’oss’ från ’dom’ märkvärdigt lika”.
79
 Likafullt är Ehn, Frykman 
och Löfgren tydliga med att sådant som anses vara ”typiskt svenskt” i regel är inslag i den 
nationella ”kulturens söndagsversion”, såsom maträtter, festtraditioner och fetischerade föremål. 
Det är också komponenter som har tydlig ”förankring i det som är nära” och ”vädjar till de små 
skeendena i livet, just dem där identiteten har sina källflöden”. Det som upphöjs till nationellt 
utmärkande egenskaper och attribut är med andra ord sådant som ligger en varmast om hjärtat, 
konstaterar Ehn, Frykman och Löfgren.
80
 
Billy Ehn har själv omsatt dessa tankar i en systematisk undersökning av ”det nationellas” 
genomslag inom idrotten. Ehn fastslår där att idrotten under 1900-talet har utvecklats till ett av 
de mest uttrycksfulla och känslosamma områdena för ”det nationella”. Han erinrar om att medan 
många svenskar till vardags känner förlägenhet – ja, kanske rent obehag – inför fosterländskhet 
som att sjunga nationalsången och att stå i givakt inför den blågula fanan, råder det stor avsaknad 
av sådana spärrar inom idrotten. Ehn poängterar dock att idrotten i sig – avskalad till en fråga om 
muskelansträngning och taktik – har föga med länder och folkslag att göra. Han trycker i stället 
på att idrottens nationella innebörd formas via den symboliska inramning och den verbala 
uttolkningen av prestationerna. Den nationella symboliken är nämligen övertydlig inom idrotten, 
genom sådant som flaggor och nationalsånger, samtidigt som den nationella inlevelsen närs av 
”den chauvinistiska sportjournalistiken”, där schablonmässiga uppfattningar om andra folk är lika 
vanliga som omisskännliga beståndsdelar, i form av uttryck som amerikansk ”’fighting spirit’”, 
finsk ”’sisu’” och tysk ”’effektivitet’”.
81
 Annars menar Ehn att idrottens nationella genomslagkraft 
främst ligger i det att ”den talar direkt till åskådarnas känslor av kollektiv tillhörighet”. Detta 
genom att det så tydligt handlar om ”vi” mot ”dem” och att vinna eller förlora, varvid det också 
är tillåtet att hata andra länder och deras företrädare.
82
 
Den analytiska ansatsen i denna avhandling är, som redan framhållits, inspirerad av Ehns, 
Frykmans, och Löfgrens tankar. Deras poäng att man inte får vila i slutsatsen att den nationella 
identiteten är en konstruktion, utan måste gå vidare med viktiga följdfrågor, såsom hur de 

---

 
36
Inledning
nationella föreställningarna formas över tid, och hur nationen som socialt och geopolitiskt rum 
formas till en delad erfarenhet och referensram, går som hand i handske med min anmärkning 
om att flera forskare konstaterat att ishockeyn tjänat som ett redskap för konstruktion av 
nationell identitet, men att det råder stor brist på systematiska undersökningar rörande hur detta 
egentligen kommer sig. Jag håller även Ehns, Frykmans och Löfgrens uppfattning om att man 
skall studera konstruktion av nationell identitet genom att skilja på två nivåer, i form av en 
uppdelning mellan nationell praktik å ena sidan och nationell retorik å den andra, för att vara en 
framkomlig färdväg i detta avseende. Detta då jag menar att varje analys som reser anspråk på att 
söka förklara ishockeyns nationella genomslag i landet måste beakta hur sportens materiella 
manifestationer tagit form såväl som hur dess ställning i Sverige legitimerats och kritiserats rent 
idémässigt. Ehns, Frykmans och Löfgrens tanke om att den vardagliga praktiken i ett land bildar 
grundval för den nationella gemenskapen, men att det är långt ifrån alla delar av vardagslivet som 
blir till element i den nationella självbilden, motsvaras här av insikten att den svenska 
idrottsrörelsen omfattar ett stort antal grenar och evenemang, även om ishockeyn under 
efterkrigstiden kom att få en särskilt framskjuten nationell ställning. Till saken hör att Ehns, 
Frykmans och Löfgrens synsätt gifter sig mer än väl med mitt moderniseringsbegrepp; båda 
inbegriper nämligen idén att inga attribut är givna en gång för alla, utan att de formas fortlöpande 
under friktion.  
Som också nämnts innebär uppdelningen i två analysnivåer för min del att diskussionen rör 
sig på två plan, där det lägre utgörs av den idrottsliga praktiken, medan den högre gäller sportens plats i 
den nationella föreställningsvärlden. På det första planet är undersökningen inriktad på empiriska 
utredningar av den praktiska ishockeyverksamhetens konkreta utformning, gällande alltifrån 
föreningsantal och spelarrekrytering till tillgången av isbanor och ekonomiska förutsättningar. 
Analytiskt handlar det om att mejsla ut generella mönster, samt att ringa in dess grundläggande 
historiska, sociala och personella betingelser, med de frågeställningar som formulerades i 
forskningsdiskussionen (kapitel 3) som riktmärke. Vetenskapliga sonderingar av detta slag äger 
sitt eget berättigande, men tjänar samtidigt till att bereda mark för tolkningar på det högre planet, 
där synen på ishockeyn och dess ställning i landet står i fokus. Målsättningen är att med 
begreppen  modernisering och nationell identitet som övergripande analyskategorier identifiera 
dominerande föreställningar och förhållningssätt, samt att sätta in dem i ett större historiskt och 
socialt sammanhang. Strahls begrepp intern och extern  nationalism och Billigs banal nationalism 
inordnas därvidlag som underkategorier till nationell identitet, i syfte att utreda hur ishockeyn 
förvandlas till en delad erfarenhet och referensram i det sociala och geopolitiska rummet Sverige. 

---