Tobias s tar k

 
22
Inledning
I artikeln ”Pionjären, polar’n och poeten: Maskuliniteter, nationella identiteter och 
kroppssyn inom kanadensisk, svensk och sovjetisk ishockey under det kalla kriget”, diskuterar jag 
hur ishockeyn fungerat som ett redskap för nationell identitetsbyggnad med tydliga maskulina 
förtecken. Jag framhåller att de skilda maskuliniteterna och nationella identiteterna har förändrats 
över tid, och att detta skett i ett dialektiskt samspel, där de olika idealen mejslats ut i relation till 
varandra. Jag poängterar även att denna utveckling närdes av efterkrigstidens storpolitiska 
spänningar, genom att ishockeyn under kalla kriget användes som ett realpolitiskt slagträ samt 
som en arena där olika ideologier och samhällssystem kunde spelas ut mot varandra, men att det 
var först i och med införandet av den offensiva tacklingsregeln på internationell nivå 1970 (innan 
dess var tacklingar bara tillåtna i försvarszonen) som de nationella stereotyper och spelstilar som 
Schoug talar om slog igenom på bred front.
40
 För svensk del ansåg man sig länge leva högt på det 
så kallade vikingahumöret. Det innebar kort sagt att det var med förment fornordisk kraft som de 
”’stabila’” svenska spelarna tycktes stå upp mot sina motståndare: i de svenska leden fanns inga 
ömtåliga ”’glaslirare’”, utan där dväljdes ”friska grabbar med ’hår på bröstet’”. Efter andra 
världskriget förändrades synsättet. Sovjets succéartade inmarsch på den internationella 
ishockeyarenan med en kollektivistiskt orienterad spelstil innebar att man i Sverige fick upp 
ögonen för lagsammanhållningens förtjänster på isen. Samtidigt började kanadensiska spelare 
göra sig namn som riktiga råskinn, varför de blågula kämparna inte heller längre framstod som de 
allra tuffaste. Första gången som sammanhållning på allvar lyftes fram som en svensk kvalitet 
inom ishockeyn tycks ha varit i samband med VM i Colorado Springs 1962, då den så kallade 
Coloradoandan sades ha utvecklats i landslaget. Men det var först en bit inpå 1970-talet som 
samarbete och laganda började framstå som blågul dygd och ett fullödigt svenskt 
framgångsrecept.
41
 
Slutligen skall nämnas att historikern Leif Yttergren i artikeln ”’Vi och dom’ – Traditionell 
idrott och RF: Exempel Gotland” har diskuterat appliceringen av begreppet ”nationalsport” i en 
svensk kontext. Han menar där att Sverige saknar en utpräglad nationalsport, men att det finns 
många grenar som gärna skulle vilja bära epitetet. Yttergren anmärker att längdskidåkningen har 
åtskilliga supportrar, men att andra avfärdar sporten som möjlig nationalsport på grund av att den 
utövas i en begränsad del av landet, liksom av en krympande del av befolkningen. Fotbollen är å 
sin sida stor, rent kvantitativt. Vad som talar mot den är dock, enligt Yttergen, att den är alltför 
internationellt spridd, tillika av utländskt ursprung. Ishockeyn kan ”[d]äremot” anses ”ligga nära 
till hands för att få använda det prestigefulla epitetet nationalsport”, menar han, även om man 
kan invända att utövarantalet inom sporten är alldeles för litet och att Tre Kronors publika 
förankring i den svenska folksjälen gått förlorad i och med försäljningen av TV-rättigheterna till 

---

 
23
Inledning
satellitkanalen TV3 (1988), med dess begränsade upptagningsområde. Yttergrens resonemang 
mynnar ut i formulering av en typologi för begreppet nationalsport med sex kriterier: betydande 
kvantitativ omfattning,  stor popularitet,  starkt engagemang,  lång tradition,  viss framgång,  klass- och 
könsöverskridande.
42
 
 
 
Konklusion 
Med tanke på ishockeyns framskjutna ställning i Sverige är det anmärkningsvärt hur lite forskning 
som har bedrivits om sporten. Ännu har ingen genomgripande vetenskaplig undersökning 
genomförts om ishockeyns historiska framväxt och/eller nationella genomslag. De utredningar 
som har gjorts i anslutning härtill har förvisso givit fruktbara resultat, men det går inte att utifrån 
dessa fåtaliga och i regel kortfattade arbeten få en klar bild av hur det i praktiken gick till när 
ishockeyn förvandlades till en av landets mest omhuldade idrottsgrenar med ett landslag som 
lockade till närmast mangrann nationell samling. Mer forskning behövs. I mitt tycke är det särskilt 
tre punkter som måste följas upp med empiriska studier. 
Den första punkten rör startskottet för ishockeysporten i Sverige. Ingen forskare har fördjupat 
sig i denna del av svensk ishockeys historia. Då saken alls tagits upp har det varit i form av korta 
passager, där det ömsom framhållits att människan roat sig med skridskoåkning och isspel i 
hundratals år, ömsom slagits fast att mannen bakom ishockeyns införande var den amerikanske 
filmdirektören Raoul Le Mat, med tanke på svenskt deltagande i Antwerpen-OS 1920. Vidare har 
poängterats att premiärlaget utgjordes av bandyspelare, vars OS-förberedelser försvårades av 
töväder och avsaknad av regelrätt utrustning. Varför Sverige ställde upp till spel har dock inte 
kommenterats med mer än hastiga inpass om att man ville bärga så många OS-medaljer som 
möjligt. Vem som hyste denna vilja, varför, och om det kan ha funnits andra bevekelsegrunder än 
ett rent inomidrottsligt konkurrenstänkande har aldrig fastställts. Till på köpet är det oklart hur 
man i realiteten gick till väga för att ställa ett OS-lag på skridskor.
43
 För inte förmådde väl en 
ensam, utländsk affärsman trolla fram en svensk OS-satsning i ishockey bara så där utan vidare?  
Till saken hör att den omständighet att den formella starten för svensk ishockey ägde rum 
under en internationell storturnering, utan att det funnits någon reguljär ishockeyverksamhet i 
landet förut, är att betrakta som en historisk anomali. Något liknande har veterligen aldrig inträffat 
i svensk idrottshistoria. Som jämförelse kan nämnas att det för fotbollens del dröjde flera 
decennier efter införandet innan någon landslagsverksamhet kom igång över huvud taget. 
Utvecklingen inom andra snarlika idrottsgrenar – såsom bandy, handboll och basket – uppvisar 
liknande mönster.
44
  

---