Tobias s tar k

 
33
Inledning
1900-talet) var en del av – och ett redskap för – den process vilken innebar att alltfler svenskar 
kom att se sig själv som delar i en svensk nation. 
I forskningsdiskussioner noteras ofta också att nationalism kan förekomma i olika former 
och med vitt skilda ideologiska förtecken: den kan ha såväl en konservativ prägel som en radikal 
sådan, vara både politiskt högerfotad och uttalat vänstersinnad. Grovt sett skiljer man för övrigt 
gärna mellan statsnationalism eller patriotism å ena sidan och kulturell eller etnisk nationalism å den 
andra. I det förra fallet är det lojaliteten mot den statsbildning man bor i som accentueras, varvid 
medborgarskapet i landet likställs med medlemskap i nationen, medan nationstillhörigheten i det 
senare fallet i stället definieras i termer av språk, kultur och härkomst.
69
 Vidare har historikern 
Christer Strahl gjort en åtskillnad mellan intern och extern nationalism. Enligt Strahl handlar intern 
nationalism om den nationella samhörighetens betydelse samt om frågor om hur individer, grupper 
och klasser inom en nation underordnar sig det nationella kollektivets intressen. Extern nationalism 
är däremot främst inriktad på nationens förhållande till andra nationer, det vill säga förbindelser 
mellan nation och dess gelikar.
70
 
Ett begrepp som snabbt vunnit burskap på fältet är annars banal nationalism. Begreppet 
lanserades av sociologen Michael Billig i syfte att luckra upp diskussionen om ”det nationella”, 
vilken han tyckte hade gått i stå. Enligt Billig har nationalismbegreppet alltmer kommit att 
appliceras på högerextrema rörelser och separatister av olika slag, varför fenomenet 
”nationalism” i allmänhet fått karaktär av att vara något extraordinärt och perifert. Detta är 
problematiskt, menar han, då man på så sätt förbiser ”the collection of ideological habits 
(including habits of practice and belief) which reproduce established nations as nations”.
71
 Billigs 
tanke är närmare bestämt att i moderna välfärdsstater ”flaggas” den nationella identiteten på 
daglig basis, i form av en uppsjö subtila, men kraftfulla, medel, såsom flaggor, väderleksrapporter 
och idrottsaktiviteter. Detta ”flaggande” är i Billigs ögon en form av nationalism – ett sätt att 
ordna världen i ”vi” och ”dem” med nationalstatens existens som styrande princip – som har 
blivit så pass självklart att ”vi” inte ens reflekterar däröver, den har helt enkelt blivit banal. I 
motsats till Hobsbawms uppfattning att nationalismen ”historiskt sett […] blivit mindre viktig”
72
 
menar Billig sålunda att det nationella tänkandet snarast är så pass etablerat att det blivit 
omärkbart. Skogen syns inte för alla träd, skulle man kunna säga.
73
  
I denna avhandling kommer jag att använda mig av såväl Strahls begrepp intern och extern 
nationalism som Billigs tankar om banal nationalism i analysen av synen på ishockeyns ställning i 
landet och sportens relation till nationell identitet. Vad avses då med nationell identitet? Först skall 
konstateras att ”nationell identitet” är ett flitigt använt, men sällan definierat, uttryck inom 
forskningen. Ett sätt att fastställa dess betydelse är att följa de formella kriterier som återfinns i 

---

 
34
Inledning
officiella identitetshandlingar, såsom pass och körkort. Mitt intryck är dock att det i vetenskapliga 
sammanhang i regel används som synonym till beteckningar som ”den svenska självbilden” och 
”svenskhet”, det vill säga som en benämning för föreställningar om vad som är ”typiskt svenskt”. 
Detta gäller alltså för en svensk kontext, medan ”nationell identitet” i exempelvis ett kanadensiskt 
sammanhang blir utbytbart med ”kanadensiskhet” (”Canadianness”), varvid det står för förment 
karaktäristiska kanadensiska egenskaper. Detta böjningsmönster kan sedan appliceras på liknande 
sätt i de flesta – om inte alla – nationella sammanhang.
74
  
Min eget sätt att använda terminologin följer detta bruk. Det är värt att poängtera att denna 
applicering utgår från uppfattningen att den nationella identiteten ingalunda är något medfött 
eller evigt, utan bättre låter sig förstås som en konstruktion. Talande är moderniseringsteoretikern 
Benedict Andersons klassiska definition av ”nationen” som en föreställd gemenskap: 
 
den är en föreställd politisk gemenskap – och den föreställs som både i sig begränsad och suverän. 
Den är föreställd eftersom medlemmarna av även den minsta nation aldrig kommer att känna, träffa 
eller ens höra talas om mer än en minoritet av övriga medlemmar, och ändå lever i vars och ens 
medvetande bilden av deras gemenskap.
75
  
 
Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren har emellertid konstaterat att det finns en fara med 
definitioner som är lika omhuldade som denna, så till vida att de kan citeras ihjäl, och man 
negligerar att ställa viktiga följdfrågor, såsom hur nationella föreställningar ordnas över tid, samt 
hur det sociala och geopolitiska rum som en nation utgör förvandlas till en delad erfarenhet och 
referensram.
76
 
Hur skall man då studera konstruktionen av nationell identitet? För Ehn, Frykman och 
Löfgren är saken klar: man måste skilja på två nivåer, i form av en uppdelning mellan nationell 
praktik å ena sidan och nationell retorik å den andra. Vad gäller den första nivån konstaterar de att 
”svensk” är något man lär sig att vara till vardags, genom tillägnande av ett knippe vanor och 
uppfattningar, formade i ständig nötning med andra. Alla ingår i nätverk av relationer till andra 
människor – i familjen, på arbetet, på fritiden etc. – nätverk som inte väljs helt frivilligt, utan i 
någon form fanns före ”oss” och kommer att leva kvar när ”vi” gått ur tiden. Så länge Sverige 
finns kommer det sålunda att skapas en svensk vardag, liksom nya definitioner av vad det innebär 
att vara svensk. Sett med dessa ögon är Sverige alltså statt i ständig ”försvenskning”.
77
 
Vad gäller den andra nivån erinrar Ehn, Frykman och Löfgren om att vardagens praktiker 
bidrar till att skapa underlag för en nationell gemenskap, men att det är långt ifrån alla delar av 
vardagslivet som blir till element i den svenska självbilden. I stället pekar de på att föreställningen 
om vad som är ”typiskt svenskt” formas retoriskt, genom att ”det nationella” förs på tal, varvid 

---