RapportCd2test. Pdf
Yüklə 0,5 Mb. Pdf görüntüsü
|
- Bu səhifədəki naviqasiya:
- 7.3.3 Vattnet
- 7.3.4 Luften
- 7.3.5 Tätort
46 källorna anges som luftdepositionen och fosforgödselmedel och den sistnämnda är särskilt viktigt vad gäller morotsodlingar eftersom dessa gödslas intensivare än andra jordbruksgrödor (4-6 gånger högre givor). Det stora problemet med dessa två stora källor är att kadmium förekommer i lättillgänglig form för växterna, enligt författarna.
Vete är den svenska spannmålsgröda som har högst genomsnittlig kadmiumhalt (Eriksson et al., 1995). Kadmiumhalten i vetekärnor har ökat stadigt under hela 1900-talet vilket visas i figur 11 nedan. Hellstrand & Landner (1998) anger att kadmiumhalten i höstvetekärna av en viss sort har ökat från 25 till 56 µ g/kg under perioden 1918-1980. Medelhalten har alltså mer än fördubblats på 62 år. Detta beror naturligtvis till stor del på den ökade halten i matjorden (under samma period ökade denna halt med ca 30 %) men andra viktiga orsaker är ökad rörlighet och biotillgänglighet av kadmium (Hellstrand & Landner, 1998).
(Andersson och Bingefors, 1985). 7.3.2.3 Tillståndet idag I bilaga 5 finns kadmiumhalten i ett stort antal olika livsmedel. En signifikant andel av årsskörden av vete överskrider eller ligger mycket nära det av kvarnindustrin tillämpade maxvärdet 100 µ g/kg färskvikt, enligt Eriksson et al. (1995). En studie där kadmiumhalten i havrekärnor undersöktes (Eriksson, 1990) visade att halterna var lägst i södra Sverige där kadmiumhalten i jorden är högst. Detta beror troligtvis på att jordarna har högre pH här än i till exempel Norrland. Kadmiumhalten varierar dock mycket i havre beroende på stora skillnader i odlingsbetingelser mellan olika platser samt genetiska variationer mellan olika havresorter.
Svenska vattenmiljöer är känsligare för kadmiumförorening än vattenmiljöerna i de flesta andra EU- länderna. Detta beror dels på att vi har mjukt sötvatten där surt regn och dålig buffringskapacitet i jordar och vatten leder till en ökad kadmiumkoncentration i ytvatten, ökad biotillgänglighet på grund av en större andel fria kadmiumjoner samt syrastressade organismer med mindre tolerans för andra störningar såsom exempelvis kadmiumförorening (Parkman et al., 1998). Östersjöns låga salthalt medför att en ökad andel fria kadmiumjoner förekommer och biotillgängligheten är således högre än i ett saltare hav (Parkman et al., 1998). Saltstressade organismer som lever nära gränsen för sin 47 fysiologiska tolerans är mindre toleranta för föroreningar. Kadmiumutsläppen till vattenmiljön har dock minskat med ca 45 % mellan 1975 och 1990 (Hedlund et al., 1997). I havsvatten förekommer kadmium främst i löst form och halten i vattnet är relaterad till salthalten; ju saltare desto lägre halt löst kadmium (Hedlund et al., 1997). Detta på grund av att kloridjonerna bildar komplex med kadmiumjonerna och följden är att biotillgängligheten minskar (Parkman et al., 1998). Fiskar och andra vattenlevande organismer tar därför upp mindre kadmium i ett saltare vatten. Som exempel kan nämnas att halten av kadmium i blåmussla är ca 6 gånger högre i Bottenhavet än i Västerhavet. Grundvattnet förorenas sällan trots hög kadmiumbelastning på jorden (Malgeryd et al., 1998). Malgeryd et al. (1998) hänvisar i sin rapport till en tysk studie som visar att mycket hög metallbelastning genom stora givor slam ändå gav halter av Cd, Pb, Cr och Ni i dräneringsvattnet som understeg de tyska gränsvärdena för dricksvatten. Kadmiumhalten ökar dock med minskande pH (Järup et al., 1998). Kadmiumhalten i dricksvatten är generellt låg och i Sverige dricks vanligtvis vatten med halter under 0,05
µ g/l (Järup et al., 1998). Gränsvärdet för tjänligt dricksvatten ligger på 5 µ g/l.
Kadmium är svårt att mäta i alla slags vatten eftersom mycket låga halter förekommer vilket gör mätosäkerheten stor. Dessutom varierar halterna mycket beroende på årstid och väderlek vilket gör det svårt med statistiska beräkningar (Hedlund et al., 1997).
Kadmiumhalten i luften är för det mesta låg. I Sverige har 0,9 ng/m 3 mätts upp som årsmedelvärde på landsbygden och 5 ng/m 3 som veckomedelvärde i Stockholm (Järup et al., 1998). 7.3.5 Tätort Det kadmium som finns i tätorter härrör till stor del från diffusa läckage från konsumtionsvaror (Parkman et al., 1998). Se även kap 4.4.2.1 Diffusa källor. Kadmium från dessa varor kommer så småningom att läcka ut i jorden och slutligen nå vattnet i närheten av tätorten. En studie har undersökt kadmiumhalterna i parker i Stockholm med de flesta provresultaten under detektionsgränsen (0,5 mg/kg) (Parkman et al., 1998). Däremot har mycket höga halter uppmätts i ytsediment från vattenområden i centrala delar och runt Stockholm (Bergbäck & Jonsson, 1998). Halterna avtar med avståndet från city. De mest extrema värdena har en 50 gånger högre koncentration än vad det borde vara med tanke på den omgivande berggrunden. De höga halterna kan inte förklaras med kända källor. Eftersom det är ytliga prover visar de på nya flöden av kadmium och att det således pågår en emission från stadens antroposfär (Bergbäck & Jonsson, 1998). Även i ytjord från parkmark i Stockholms innerstad har höga kadmiumhalter (och andra metaller) uppmätts jämfört med motsvarande halter i grannkommuner (Bergbäck & Johansson, 1996).
Yüklə 0,5 Mb. Dostları ilə paylaş:
|