RapportCd2test. Pdf

51

Generellt gäller att:

•

 

Rökare har högre halter än icke-rökare

•

 

Äldre har högre halter än yngre

•

 

Kvinnor har högre halter än män

Kadmium har en mycket lång biologisk halveringstid och halten ökar därför med stigande ålder även

vid normalt intag (Jönsson et al., 1994). Denna bioackumulering beror på att upptaget av ett ämne i

en vävnad överstiger dess kapacitet att avlägsna ämnet, det vill säga upptaget är större än

utsöndringen.

Ungefär hälften av människokroppens kadmiuminnehåll återfinns i lever och njure och största delen

finns i njurarna (Hedlund et al., 1997). Kadmium som finns i levern omfördelas med tiden genom att

det avges till blodet och ansamlas framförallt i njurarna (AFS 1988:7). Tidigare har det ansetts att en

kadmiumhalt på 200 mg/kg i njurbarken är den kritiska nivån för njurfunktionsstörning hos

människan men nya studier tyder på att den kritiska halten kan vara lägre (Hedlund et al., 1997).

Kadmium finns i praktiskt taget all mat i olika halter varför intaget varierar mycket mellan olika

individer beroende på matvanor. Både typen av mat och matmängden är betydelsefulla vilket innebär

att män utsätts för högre kadmiumexponering än kvinnor eftersom de äter mer. Ändå har kvinnor

generellt högre halter kadmium i kroppen än män troligen på grund av kvinnors ofta reducerade

järnförråd vilket eventuellt ökar kadmiumupptaget (Järup et al., 1998). Näringstillståndet hos en

individ kan alltså påverka upptaget. Hos människor har just kroppens järnförråd stor betydelse för

upptaget i tarmen och halten i blodet och hos djur har lågt intag av kalcium, järn, zink och koppar

visat sig öka kadmiumupptaget via tarmarna (Järup et al., 1998). Färska undersökningar har visat att

icke-rökande kvinnor i Sverige som äter mycket cerealier och rotfrukter, det vill säga fiberrik mat,

eller mycket skaldjur (åtminstone en gång i veckan) har ett större kadmiumintag än kvinnor som äter

blandkost (Järup et al., 1998). Vegetarisk mat ger enligt samma författare ett högre kadmiumintag.

Rökare lever betydligt farligare än icke-rökare. En cigarett innehåller 1-2 

µ

g kadmium (Järup et al.,

1998) och en rökare som röker ett paket cigaretter om dagen inandas dagligen 2-4 

µ

g kadmium

(Hedlund et al., 1997). Dessutom ökar rökning avsevärt koncentrationen av kadmium i blod och i

Sverige är denna koncentration 4-5 gånger högre hos rökare än hos icke-rökare (Järup et al.,

1998). I njurarna är kadmiumkoncentrationen 2-3 gånger högre hos rökarna än hos icke-rökarna

(Järup et al. 1998). Passiv rökning ger inte några förhöjda kadmiumhalter i kroppen trots det höga

kadmiuminnehållet i cigarettrök (Järup et al., 1998).

De faktorer som påverkar hur mycket kadmium vi får i oss är, sammanfattningsvis (Hedlund et al.,

1997):

•

 

Kaloriintag - mer mat ger högre kadmiumintag

•

 

Matvanor - mer skaldjur, lever, njure, vissa svampar med mera ger mer kadmium

•

 

Odlingslokalisering - grönsaker odlade i kontaminerade områden kan innehålla mer kadmium

•

 

Järnförråd - låga järndepåer ger högre kadmiumupptag

•

 

Rökning

---

52

8.3.2

 

Djur

Kadmiumhalten ökar också med ökande trofinivå (olika nivåer i näringskedjan), vilket kallas för

biomagnifikation. Särskilt för kadmium är risken för biomagnifikation stor eftersom metallen

framförallt binds i mjukvävnaderna (Jönsson et al., 1994). Det är ju främst dessa som äts av rovdjur.

Eftersom djur huvudsakligen får i sig kadmium via födan är skillnader i födovalet avgörande för

exponeringen av kadmium. Dessutom kan olika ämnen i födan påverka upptaget av bland annat

metaller. Om födan innehåller för lite selen kan istället ett ökat upptag av andra toxiska metaller ske,

däribland kadmium. Andra parametrar som kan påverka kadmiumupptaget är genetiska variationer,

ålder, kön, fysisk kondition samt boplatsens belägenhet (Jönsson et al.,  1994). Dessa faktorer gör

att kadmiumhalten (liksom halterna av andra metaller) varierar kraftigt mellan olika individer i samma

population.

Djur som lever i vatten är särskilt känsliga för exponering av toxiska ämnen eftersom de, förutom via

födan, även kan ta upp ämnen via gälar och kroppsyta. Ju högre salthalten är i ett vatten desto lägre

är biotillgängligheten av kadmium. Upptag av kadmium via gälarna hos fisk beror på koncentrationen

av kadmiumjoner i vattnet vilken är omvänt proportionell mot halten kloridjoner, det vill säga

salthalten.

Halten av metaller kan skilja sig mellan könen och hos vissa däggdjur och fåglar har honorna visat sig

ha högre halter kadmium i lever och njurar än hanarna (Jönsson et al., 1994). Detta kan bero på

metaboliska olikheter. Vissa metaller kan också överföras från hona till unge men när det gäller

kadmium skyddas fostret hos en dräktig hona av en effektiv placentaspärr och metallen verkar inte

heller finnas i modersmjölken (Jönsson et al., 1994).

Det finns spekulationer om möjligheten att fysiologisk anpassning kan ske, det vill säga att djur som

lever i en omgivning med naturligt höga kadmiumhalter anpassar sig fysiologiskt till att tolerera höga

kadmiumhalter (Jönsson et al., 1994).

8.3.3

 

Förändringar med tiden, trender

För närvarande kan ingen ökande trend för kadmiumkoncentrationen i urin och blod hos människor

fastställas (Järup et al., 1998). Det är dock inte omöjligt att en sådan trend har dolts av den ständigt

ökande känsligheten hos analysen, det vill säga detektionsgränsen minskar hela tiden och lägre och

lägre halter kan således mätas vilket kan skymma en ökning av halten.

Vad gäller kadmiumhalten i njurar så har en kraftig ökning skett under det senaste århundradet. Som

exempel kan nämnas en jämförelse mellan gamla njurar som förvarats vid anatomiska museer i

Sverige och ”nutida” njurar som indikerar en mångfaldig ökning (ca 300 %) av halten under det

senaste århundradet (Järup et al., 1998). Även halten i benvävnad har ökat markant; en studie visar

på en ökning med 50 gånger på 600 år och en annan på en tiofaldig ökning under 1900-talet (Järup

et al., 1998).

Ett ökat upptag av kadmium och andra metaller hos däggdjur och fåglar har observerats i södra

Sverige. Orsaken är troligen en kombination av förhöjda markhalter och försurning. Det finns

indikationer på att det ökade upptaget kan ge allvarliga funktionsstörningar.

---