42
Kapitel 5: Vems verklighet är verkligheten?
Alla världar, övre och nedre, finns inombords.
—Yehuda Ashlag
Av alla oväntade begrepp man finner i kabbalan finns det inget som är så oförutsägbart,
oresonligt, men ändå så djupsinnigt och fascinerande som verklighetsbegreppet. Om det inte
hade varit för Einstein och kvantfysiken, som revolutionerade sättet på vilket vi tänker på
verkligheten, hade idéerna som presenteras här avspisats och förlöjligats.
I det föregående kapitlet sa vi att evolution sker därför att vår vilja att ta emot rör sig framåt från
rotnivån till den fjärde nivån. Men om våra begär drev fram utvecklingen av vår värld, finns då
världen verkligen utanför oss? Skulle det kunna vara så att världen vi befinner oss i, i själva verket
bara är en berättelse vi vill tro på?
Vi har sagt att skapelsen började med skapelsetanken, som skapade Ljusets fyra grundläggande
faser. Dessa faser inkluderar tio sefirot: Keter (fas noll), Hochma (fas ett), Bina (fas två), Hesed,
Gevura,
Tifferet,
Netzah,
Hod, and
Yesod (vilka alla utgör fas tre—
Zeir Anpin), och
Malchut (fas
fyra).
Zohar, boken som
alla kabbalister studerar, säger att hela verkligheten enbart består av tio
sefirot.
Allt är uppbyggt av strukturer bestående av dessa tio sefirot. Den enda skillnaden mellan dem är
hur djupt de är nedsänkta i vår substans—viljan att ta emot.
Tänk för att förstå vad kabbalister menar när de säger att ”de är nedsänkta i vår substans” på en
form, låt säga en boll, som pressats in i en bit modellera. Formen föreställer gruppen bestående av
de tio sefirot, och leran föreställer oss, eller våra själar. Även om du nu pressar bollen djupt in i
leran kommer bollen själv inte att ändra på sig. Men ju djupare bollen är nedsänkt i leran, desto
mer förändrar den leran.
Hur känns det att spelarna är tio sefirot i en grupp och en själ? Har du någonsin plötsligt lagt
märke till någonting som alltid varit nära dig, men som haft en viss egenskap som undgått din
uppmärksamhet? Det är likt känslan av de tio sefirot som sjunker bara lite djupare in i viljan att ta
emot. När vi med andra ord plötsligt inser någonting vi inte insett tidigare, beror det på att de tio
sefirot har kommit lite djupare in i oss.
Kabbalister har ett namn för viljan att ta emot—aviut. Aviut betyder egentligen tjocklek, inte
begär. Men de använder den här termen för att ju större viljan att ta emot blir, desto fler lager
läggs på den.
Som sagt består viljan att ta emot, aviut, av fem grundläggande grader—0, 1, 2, 3, 4. Under
tiden som de tio sefirot sjunker djupare in i nivåerna (lagren) av aviut, bildar de en mängd olika
kombinationer, eller blandningar av viljan att ta emot med begäret efter att ge. Dessa
kombinationer utgör allt som finns: de andliga världarna, den materiella världen, och allt inom
dem.
Variationerna i vår substans (viljan att ta emot) skapar våra perceptionsverktyg som kallas kelim
(
kli i plural). Med andra ord existerar allt, varje form, färg, lukt, tanke—allt som finns—eftersom
det inom mig finns en passande kli för att uppleva det.
43
Precis som våra hjärnor använder alfabetets bokstäver för att studera vad den här världen har att
erbjuda, använder våra kelim de tio sefirot för att studera vad de andliga världarna erbjuder. Och
precis som vi studerar denna värld under vissa begränsningar och regler, behöver vi känna till
reglerna som formar de andliga världarna för att studera dem.
När vi studerar någonting i den fysiska världen måste vi följa vissa regler. För att någonting till
exempel ska anses vara sant, måste det ha testats empiriskt. Om undersökningen visar att det
fungerar anses det vara riktigt, tills någon visar—genom undersökningar, inte genom ord—att
det inte fungerar. Före någonting testats är det inte mer än en teori.
De andliga världarna har, även de, gränser—tre för att vara exakt. Om vi ska nå skapelsens syfte
och bli som Skaparen måste vi hålla oss inom dessa gränser.
Tre gränser när man lär sig kabbala
Första gränsen—vad vi upplever
Kabbalisten Yehuda Ashlag skriver i sitt Förord till boken Zohar att det finns ”fyra
perceptionskategorier—materia, form i materia, abstrakt form, och essens”. När vi undersöker
den andliga Naturen är det vårt jobb att bestämma vilka av dessa kategorier som förser oss med
stabil, pålitlig information, och vilka som inte gör det.
Zohar valde att enbart förklara de två första. Med andra ord är vartenda ord i den skrivet
antingen från perspektivet materia eller form i materia, och inte ett enda ord från perspektiven
abstrakt form eller essens.
Andra gränsen—var vi upplever
Som vi har sagt tidigare kallas de andliga världarnas substans för ”Adam ha Rishons själ.” Det är så
här de andliga världarna skapades. Vi har emellertid redan passerat skapandet av dessa världar,
och är på väg upp mot högre nivåer, även om det inte alltid känns så.
I vårt tillstånd har Adams själ redan fallit i bitar. Zohar lär oss att den övervägande delen bitar, 99
procent för att vara exakt, skingrades till världarna Beria, Yetzira, och Assiya (BYA), och den
resterande en procenten steg upp till Atzilut.
Då Adams själ utgör innehållet i världarna BYA och har skingrats överallt i dessa världar, och då
vi alla är delar av den själen, är det klart att allt vi upplever bara kan vara delar av dessa världar.
Allt vi upplever som om det kommer från högre världar än BYA, såsom Atzilut eller Adam
Kadmon, är därför fel, antingen vi tycker att det verkar vara så eller inte. Allt
vi kan uppleva av
världarna Atzilut och Adam Kadmon är deras reflektioner, sedda genom filtren som utgörs av
världarna BYA.
Vår värld är den lägsta graden av värdarna BYA. Faktum är att denna grad till sin natur är helt
motsatt resten av de andliga världarna, vilket är anledningen till att vi inte känner dem. Det är
som om två människor står rygg mot rygg och går åt motsatta håll. Hur stor är sannolikheten att
de någonsin kommer att träffa varandra?
Men när vi korrigerar oss själva upptäcker vi att vi redan lever inne i världarna BYA. Till slut
kommer vi till och med att stiga tillsammans med dem till Atzilut och till Adam Kadmon.