Stadens sopor indd

stadens sopor
32
ut med hjälp av sökord, även då de inte direkt berört kvittblivning. 
I medeltal handlar det om cirka fem ärenden per år. Vissa ärenden 
är mer centrala, till exempel sådana som handlar om utvidgning 
eller förändring av stadens kvittblivningsmetoder, och det är kring 
dem avhandlingen är uppbyggd. 
I renhållningsverkets och gatukontorets årliga verksamhetsbe-
rättelser är det den ansvariga kommunala förvaltningen som har 
ordet. Renhållningsverkets berättelser har en personlig prägel; de är 
undertecknade av renhållningsdirektören Karl Tingsten och direk-
tören för stadens statistiska kontor Josef Guinchard. I fullmäktige-
handlingarna är rösterna fler. Där hörs relativt anonyma kollektiva 
röster från nämnder, myndigheter, fackförbund och företag samt 
mer individuella röster från enskilda politiker, tjänstemän, experter 
och i enstaka fall medborgare utan anknytning till den politiska 
eller administrativa sfären. 
Den kommunala statistiken i renhållningsverkets och senare gatu-
kontorets verksamhetsberättelser samt Statistisk årsbok för Stockholms 
stad utgör ett viktigt källmaterial. Statistiken är en grund för, och 
samtidigt en produkt av, föreställningarna om avfall och avfalls-
hantering. Den statistik jag har använt gäller den del av stadens 
avfall som hanterats av staden, den rör mängder och kategorise-
ringar av insamlat avfall samt hanteringen av avfall. Om hushållen 
eller industrier och andra verksamheter gjorde sig av med avfall på 
annat sätt framgår inte av detta material. Statistiken redovisas ofta 
för fyra eller fem år i taget, jag har valt att excerpera den med dessa 
mellanrum. Statistiken när det gäller avfall och kvittblivning är 
liksom den mesta statistik svår att jämföra geografiskt och över tid, 
bland annat skiljer sig definitionerna av avfall åt och mättekniker 
varierar.
40
 I appendix redogör jag mer ingående för vilka problem 
Stockholms renhållningsstatistik uppvisar samt för hur jag har 
behandlat statistiken och dess problem. Kort kan dock sägas att 
det finns många osäkerhetsmoment. Det förekommer under 75-års-
perioden ett antal olika sätt att redovisa mängderna avfall och därtill 
har kategorier tillkommit och försvunnit. Förändringar i mängden 
totalt avfall från Stockholm, som de kommer till uttryck i statistiken, 
kan således bero på förändringar i kategorisering och hantering och 

---

inledning
33
inte på förändringar i reell avfallsmängd. Trots det har jag försökt 
att göra längre serier på avfallets mängd samt behandlingsmetoder. 
Statistikens siffror ska i denna avhandling läsas som ett försök att 
grovt uppskatta avfallets mängd och sammansättning samt i vilken 
omfattning olika kvittblivningsalternativ tillämpades. 
Användningen av statistik som mer än en kvantitativ källa har 
diskuterats i historisk forskning.
41
 Statistiken och dess kategorier 
säger inte bara något om kvittblivningens praktik utan även något 
om föreställningarna om avfall och kvittblivningens mål. Ett tydligt 
exempel på detta är att avfallet under perioden 1901–1927 delades 
upp i ”gödseldugligt avfall” och ”skräp”. Ur de gödseldugliga hus-
hållssoporna skildes sedan ”matavfall” ut under perioden 1916–1927. 
Denna uppdelning och de beteckningar de olika avfallstyperna gavs 
visar avfallets användningsområde – och att man ansåg det vara 
värt att skilja ut och tillvarata. Ett annat exempel på hur kategorise-
ringen blottlägger föreställningen om avfall är att miljöfarligt avfall 
blev en kategori först under 1970-talet trots att liknande avfall hade 
funnits tidigare. Till viss del har jag använt statistiken för att göra 
en kvalitativ läsning med fokus på kategoriseringen, och då som 
komplement till övriga källor. Jag har dock framförallt betraktat 
statistiken och det den säger om avfallets mängd och sammansätt-
ning som en kontext som påverkat diskussionen och hanteringen 
gällande kvittblivning. Statistikens siffror var ”fakta” som dåtidens 
experter, politiker och tjänstemän både producerade och hade att 
förhålla sig till. 
Det finns delar av praktiken kring kvittblivningen som inte blir 
belysta i fullmäktigehandlingar, årsberättelser och statistik. Ett flertal 
gånger förvånades jag över att en viss praktik, en soptipp eller en 
typ av försäljning av avfall, plötsligt nämndes men för den skull inte 
var nytillkommen. I vissa fall gick jag då till kompletterande mate-
rial, till exempel arkivmaterial från renhållningsverkets avdelning i 
Lövsta och den del av Stockholms förvaltning som hade ansvar för 
tekniska frågor: drätselnämndens andra avdelning. Därtill använde 
jag samtida artiklar och böcker rörande renhållning och kvittbliv-
ning samt regionalt och statligt material i form av utredningar. Det 
kompletterande materialet gav en fylligare bild av föreställningarna 

---

stadens sopor
34
kring avfall och kvittblivning. Som nämnts tidigare hade bilden 
av Stockholms kvittblivning med fördel kunnat kompletteras med 
andra röster än den kommunala. Jag menar ändå att materialet på 
det stora hela är väl valt för att studera förändring och kontinuitet 
i den kommunala kvittblivningspraktiken och i de kommunala 
aktörernas föreställning om avfall. 
En källkritisk synpunkt på fullmäktigematerialet är att det riskerar 
att leda till en tolkning helt i de kommunala renhållningsföreträdar-
nas spår. Eftersom området är begränsat är nästan allt källmaterial 
av intertextuell karaktär, det vill säga det hänvisas mellan texterna 
och flera texter utgör länkar i en kedja. En risk med det begränsade 
antalet röster och de många gånger upprepade motiven och åtgär-
derna är att tolka renhållningen som konstant redo att göra sitt bästa 
i alla avseenden. Denna risk uppvägs av att rösterna i framförallt 
fullmäktigehandlingarna kommer från olika håll. Politikerna och 
tjänstemännen är inte alltid överens. Framförallt är många ärenden 
remissärenden, vilket gör att både olika kommunala myndigheter 
och andra intressenter kommer till tals. 
En annan risk med det begränsade antalet röster är att jag kan tolka 
enskilda individers utsagor som representativa för en större grupp 
eller för ett bredare synsätt i samhället. Detta har jag tagit hänsyn 
till och det är en anledning till att jag även försöker redogöra för den 
tid och det sammanhang som rådde. I vissa fall har jag sett enskilda 
individer som representativa för en grupp: politiker som yttrat sig i 
fullmäktiges plenum och inte blivit motsagda eller ifrågasatta och 
företrädare för renhållningen såsom renhållningsverkets direktör. 
Mitt syfte är inte att göra reda för olika aktörers motiv för, eller 
sätt, att positionera sig i kvittblivningsfrågan, men en medvetenhet 
om skillnaden mellan de olika positioner och bevekelsegrunder som 
källmaterialets aktörer uttalar sig från är trots det centralt. En politi-
ker som yttrar sig skriftligt i en motion eller muntligt i ett yttrande 
i plenum har andra motiv än en tjänsteman som uttalar sig i ett 
tjänsteutlåtande. Båda har en agenda som kan vara grundad såväl i 
uppriktigt engagemang i sakfrågan som i mer indirekta motiv, till 
exempel önskan att få mer resurser till sitt fackområde eller vinna 
röster i ett visst område. En förståelse som inkluderar detta kräver 

---