Microsoft Word Cd strategier 13b doc

34

ningar som redan finns och om nödvändigt och möjligt skärpa dem. Den största tillförsel-

posten idag till åkermark i Sverige som ej slamgödslas är normalt nedfallet. Om det är möj-

ligt att minska den genom ytterligare utsläppsbegränsningar vore mycket vunnet.  

Om det inte går att få företagen att vid behov frivilligt börja rena fosforgödselmedlen av 

marknadsskäl är en möjlig väg införa gränsvärden. Detta kräver dock förmodligen en över-

enskommelse på EU-nivå. Arbete för att ta fram gemensamma högsta tillåtna halter inom 

EU pågår. Om man i större skala skulle börja ersätta fosforgödselmedel med avloppsslam 

bör halterna i slammet minskas ytterligare för att det inte ska leda till en återgång till en 

ökande halt i marken. Styrmedlet i detta fall är de skärpningar i gränsvärden och maximalt 

tillåten tillförsel som redan föreslagits. När det gäller tillförsel av olika typer av avfallspro-

dukter till åkermark oavsett om den avvänds som fosforkälla eller i annat syfte borde sam-

ma principer gälla över hela linjen. Gränsvärden för maximal tillförsel borde t.ex. också 

gälla aska och komposterat avfall. Ett medel att motverka upplagring i marken vore att 

införa krav på att den totala tillförseln av Cd till åkermark inte bör överstiga den totala 

bortförseln sett över en period på t.ex. 5 år. Målet bör vara att snarast uppnå en balans för 

Cd i marken och helst en negativ sådan på Cd-kontaminerad mark om ambitionen är att 

producera livsmedel. Problemet är att det skulle vara svårt att exakt fastslå hur balansen ser 

ut eftersom det mer eller mindre saknas detaljerad information om nedfall och utlakning. I 

de fall depositionen är hög är det förmodligen också väldigt svårt att nå balans i dagens 

situation.

Kunskapsluckor: För att kunna beräkna hur balansen mellan tillförsel och bortförsel av 

Cd ser ut och hur den påverkas av olika åtgärder är det viktigt att tillförlitligt kunna skatta 

alla in och utposterna. Här finns ett problem när man vill beräkna balanser på gårds- eller 

fältnivå eftersom man bara har tillgång till schablonmässiga data över deposition och ut-

lakning.

Cd-ackumulerande växter 

Även om vi nu kanske fått balans mellan tillförsel och bortförsel har den tidigare situatio-

nen medfört en ökning av markens halter Andersson (1992). Detta har förmodligen lett till 

ökat upptag i grödorna och kan vara en bidragande orsak till den snäva marginalen mellan 

människans intag av Cd och de nivåer som kan ge skadliga effekter. De största problemen 

med förhöjda halter i grödorna har man dessutom ofta på marker med naturligt höga halter. 

Man har därför undersökt olika möjligheter att sanera mark som innehåller för mycket 

kadmium. Ett tänkbart sätt att göra detta vore att utnyttja grödor med stor förmåga att ta 

upp mycket Cd från marken. Det finns speciella växter s.k. hyperackumulatorer som har 

väldigt höga Cd-koncentrationer i sina ovanjordiska delar (Baker & Brooks, 1989; Baker 

m.fl., 1994). Ett exempel är olika arter inom släktet Thlaspi dit t.ex. penningört hör. 

Backskärvfrö (T. caerulescens) är hyperackumulator av Cd och Zn (Brown, m.fl.1994; 

Robinson, m.fl., 1998). Ofta är dock biomassaproduktionen ganska liten så den årliga 

mängden bortfört Cd blir inte så stor. Man har också föreslagit användning av växter, t.ex. 

olika salixarter, som inte är hyperackumulerare men, som har högre Cd-koncentrationer i 

sina vävnader än genomsnittliga växter och samtidigt en hög biomassaproduktion (Greger 

& Landberg, 1999; Klang-Westin & Eriksson, 2003; Perttu m.fl., 2003). Fördelen med 

dessa växter är att man kan kombinera markrening med samtidig produktion av en kom-

mersiellt användbar produkt – biomassa för energiproduktion. Det kadmium som tas ut 

med salixbiomassan hamnar efter förbränning i askan. Rening av marken med salix förut-

sätter naturligtvis att denna aska inte återförs till marken. I många förbränningsanlägg-

---

35

ningar produceras flyg- och bottenaska. Den förra uppstår när luften på väg bort från för-

bränningshärden renas med elektrofilter etc., den senare är den aska som stannar kvar i 

förbränningsrummet. Ämnen med relativt låg förgasningstemperatur som kadmium anrikas 

vid förbränning i hög grad i flygaskan. Det är därför möjligt att förhindra återförsel av en 

stor del av bränslets ursprungliga kadmiuminnehåll genom att föra flygaskan till deponi 

eller använda den som vägbyggnadsmaterial och samtidigt återföra en stor del av bränslets 

innehåll av fosfor och andra näringsämnen till salixodlingar med bottenaskan. Det skulle 

också gå att öka återföringen av växtnäringsämnen till åkermarken genom att rena flygas-

kan, men detta är inget som tillämpas idag. En praktisk begränsning är också att förbrän-

ninganläggningarna ofta används för andra bränslen som kan göra det olämpligt att återföra 

askan till åkermark. salix är exempelvis inte mer effektivt än vilken åkergröda som helst på 

att ta upp andra tungmetaller än Cd. Tilläggas ska att i många moderna förbränningsan-

läggningar används också s.k. fluidbäddsteknik som innebär att all aska blir flygaska.

Man bör vara medveten om att marksanering genom salixodling knappast är någon snabb-

metod med de kloner som används idag. Det tar troligen flera decennier att uppnå den öns-

kade effekten. Odlingssäkra och produktiva kloner som tar upp mycket Cd och helst acku-

mulerar så mycket som möjligt i stammen behöver tas fram om man vill snabba på proces-

sen. Greger & Landberg (1997) gjorde en beräkning baserad på svenska förhållanden som 

visade att man med en salixklon med stor förmåga att ta upp Cd, på 12 år teoretiskt skulle 

kunna föra bort allt kadmium som tillförts marken det senaste århundradet. Eftersom bla-

den har högre koncentrationer än stammen skulle man kunna öka uttaget om man också 

förde bort bladen. Det finns dock flera svårigheter att genomföra detta. Att skörda under 

växtsäsongen istället som nu på vintern för att få med bladen leder till att plantorna dör och 

odlingen måste återetableras. Dessutom får man bara med skördeårets bladmassa. Alterna-

tivt skulle man ta upp bladen från marken varje år, men det innebär extra kostnader och 

dessutom måste bladen torkas om de ska brännas. Bortförsel av bladen innebär också att en 

betydande del av återcirkulationen av kväve och andra näringsämnen till marken bryts. 

Genomförbarhet, optimering: Rening av mark med salix har hög genomförbarhet efter-

som det är en redan odlad och användbar gröda. Den kritiska punkten är hanteringen av 

askan. Eftersom flygaskan inte kan återföras till åkermarken skapas ett avfallsproblem som 

måste hanteras. Detta gäller dock redan i dagsläget eftersom bara en liten del av askan från 

förbränningsanläggningar sprids på åkermark. Markrening med s.k. högackumulerare är en 

mer osäker metod eftersom det är mer oprövat och eftersom man inte får någon avkastning 

från marken de år då denna gröda odlas. När det gäller rening med salix är det viktigt att i 

möjligaste mån välja en klon som tar upp och ackumulerar mycket Cd i skotten. Samtidigt 

bör den också ha potential för hög avkastning både av markreningsskäl (större biomassa 

ger oftast större uttag av Cd) och av kommersiella skäl. Det är också viktigt att sköta salix-

grödan (gödsling m.m.) så att dess produktionspotential utnyttjas optimalt. Frågan är om 

salix är effektivare på att sanera förorenade marker än på att sanera marker där problemet 

är höga naturliga halter i modermaterialet. Det som talar för att det åtminstone tar längre 

tid på naturligt Cd-rika marker är att inte bara matjorden utan också alven ofta har höga 

halter. Det innebär att en mycket större mängd måste tas upp för att få samma relativa ef-

fekt på en hel markprofil än vad som behövs om man bara behöver sanera en matjord. Å 

andra sidan kan man tänka sig att Cd-koncentrationen i salixplantorna som odlas på natur-

lig Cd-rik mark är högre än genomsnittet eftersom den också kan påverkas av ett stort upp-

tag från alven. Det är ganska lite känt om detta, men det är sannolikt att salixodling även 

---