Säkra kosttillskott till konsument

~ 22 ~  
Säkra kosttillskott till konsument
 
 
©Svensk Egenvård 2014
 
 
Förordningen säger också att livsmedelsföretagarna är skyldiga att se till att deras livsmedel uppfyller 
de krav som ställs i lagstiftningen. De måste också kunna tala om från vem de fått en råvara eller ett 
färdigt livsmedel, och till vem de sålt det (spårbarhet). De måste se till att livsmedel dras tillbaka och 
vid behov återkallas, om det visar sig att livsmedlet inte är säkert.  
Den svenska livsmedelslagen (
2006:804
) innehåller en del liknande regler och dessutom regler om 
kontrollmyndigheter, avgifter, straff och överklagande. Den kompletteras av livsmedelsförordningen 
(
2006:813
), som bland annat preciserar vilken myndighet som är ansvarig för den offentliga kontrollen 
av olika slag av anläggningar.  
2.5 Om importörens ansvar 
Importen av livsmedel har förändrats väsentligt sedan Sveriges inträde i den Europeiska unionen. 
Idag skiljer man mellan införsel av livsmedel från annat EU-land och import av livsmedel från tredje 
land. Med införsel avses handel med andra EU-länder. Med import avses handel från tredje land. 
Tredje land kallar man de länder som inte är medlemmar i EU. 
 
Den importör som släpper ut kosttillskottet på marknaden har ansvaret för att bevisa att kosttillskottet 
uppfyller livsmedelslagstiftningen.  Förutom ansvaret att produkten ska uppfylla 
livsmedelslagstiftningen har den som importerar en vara för att sälja inom EU produktansvar. Om 
varan kommer från ett land utanför EU/EES är det importören som kan ställas till svars om skada 
uppstår. Anledningen är att det ska vara lätt för den som skadats att hitta den person som han/hon 
ska rikta sitt skadeståndskrav mot. Importörsansvaret gäller alltid när tillverkaren finns i ett land 
utanför EU/EES. Vid handel mellan EU-länder är det tillverkaren, inte importören, som är 
produktansvarig. Läs mer om vad som gäller för importörer under kapitel 6 Importör av kosttillskott. 
 
2.6 Utförsel och export 
Utförsel av livsmedel till andra EU- länder 
Vid handel inom EU ska animaliska livsmedel komma från en EU-godkänd anläggning. Varor ska 
åtföljas av korrekta intyg/ dokument. Observera att Norge betraktas som ett EU- land i enlighet med 
EES- avtalet avseende animaliska livsmedel, vilket gäller både in- och utförsel av produkter mellan 
Norge och Sverige. 
 
För utförsel till EU-land av icke animaliska livsmedel gäller att den producerande anläggningen ska 
vara godkänd enligt svensk lagstiftning. 
 
Varje medlemsland kan ha nationella regler avseende produkter som ännu inte är totalharmoniserade 
inom EU-lagstiftningen samt ytterligare regler om till exempel märkning. Det är företagets ansvar att 
ta reda på och uppfylla det mottagande landets krav, så det kan vara bra att kontakta myndigheten i 
det aktuella mottagande landet. 
 
Mer information om livsmedelsexport kan man få via Business Sweden (tidigare Exportrådet) och 
deras 
Livsmedelsguiden
. Guiden ger information och vägledning vad avser bl.a. 
livsmedelslagstiftning, importreglering för olika produktgrupper och märkningskrav land för land. 
Information om export och utförsel kan även fås på 
Tullverkets
 och 
Livsmedelsverkets 
webbplatser. 
 
Export till tredje land 
Om ett företag i Sverige vill exportera livsmedel till ett tredje land kan det tredje landet ställa särskilda 
krav på Sverige och det svenska företaget. Det vanligaste kravet är att man vid export bifogar ett intyg 
som tagits fram i samråd mellan Livsmedelsverket och det tredje landets myndighet. I vissa fall kan 

---

~ 23 ~  
Säkra kosttillskott till konsument
 
 
©Svensk Egenvård 2014
 
 
det tredje landet ställa krav på att Sverige först ska godkännas som exportland och att även 
anläggningen som exporterar ska ha ett speciellt godkännande. 
2.7 Om produktansvar 
Genom Produktansvarslagen, PAL (
1992:18
) kan en livsmedelsföretagare bli skadeståndsskyldig om 
företagets produkter orsakar skada eller sjukdom. PAL innefattar dels ett primärt ansvar för 
tillverkare, importörer eller den som marknadsför produkten som sin genom att förse den med sitt 
namn eller varumärke, dels ett sekundärt ansvar för var och en som har tillhandahållit produkten om 
någon tillverkare eller importör av någon anledning inte går att finna. Med tillverkare förstås den som 
har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten. Importör är sådan person som 
har importerat varan till EES-området, från EFTA-stat till EG-land och vice versa eller mellan EFTA-
stater i syfte att sätta den i omlopp i slutlandet. Även den som har försett produkten med sitt namn, 
varumärke eller annat särskiljande kännetecken i syfte att marknadsföra den som sin egen, räknas till 
de näringsidkare som ges primärt ansvar.
Produktansvarslagen bygger på principen om strikt ansvar, dvs. att skadeståndsansvar inte förutsätter 
att skadan orsakats genom vårdslöshet. PAL innebär att då en produkt orsakar en skada på grund av 
en säkerhetsbrist, ska skadestånd betalas för detta. Lagen är tvingande, vilket innebär att alla 
avtalsvillkor som inskränker ansvaret är ogiltiga. Med produkt menas enligt PAL lösa saker, att 
produkten har infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan egendom innebär dock 
inte att den förlorar sin egenskap som självständig lös sak. Produkten behöver inte vara bearbetad på 
något sätt, vilket innebär att även s.k. naturprodukter omfattas. Likaså räknas även levande djur in i 
begreppet.  
För att ett ansvar enligt PAL ska anses föreligga krävs att följande kan konstateras: 
1.
 
Det har uppstått en personskada, 
2.
 
Det finns en säkerhetsbrist i ett livsmedel, 
3.
 
Det är säkerhetsbristen som orsakat skadan (orsakssamband). 
 
En produkt har en säkerhetsbrist om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. 
Säkerheten ska bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den har 
marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och 
övriga omständigheter. Att en produkt till exempel inte uppfyller vissa säkerhetsföreskrifter som 
meddelats av en myndighet är en stark indikation på att det finns en säkerhetsbrist. Däremot betyder 
motsatsen, dvs. att en produkt uppfyller alla relevanta krav i lagstiftningen, inte automatiskt att det 
inte kan ha funnits en säkerhetsbrist. 
 
Om någon blir sjuk av ett kosttillskott kan det företag som tillverkat produkten bli ansvarig för detta. 
Detta gäller i princip även om bristen i kosttillskottet har orsakats av en ingrediens eller beståndsdel 
som kommer från en annan tillverkare. Däremot har den skadelidande då en möjlighet att utkräva 
produktansvaret även av den som tillverkat beståndsdelen. 
 
2.8 Regler, vägledningar och branschriktlinjer 
EG-förordningarna 
Regeringen har listat de grundläggande förordningar som kompletteras av livsmedelslagen i ett 
särskilt 
tillkännandegivande
. Listan innehåller i huvudsak bara förordningar som beslutats av rådet 
och parlamentet. De flesta går att nå via länkar 
på Livsmedelsverkets
 webbplats. 

---