Måltidsekologprogrammet Örebro universitet

21 

 

lägre pH (Fuller, 1977). Studier visar att kadmiumhalten i fosforgödsel hade en liten effekt på 

upptaget  i  rotknölarna  på  kort  sikt  (McLaughin  et  al.,  1995).  Dock  påtalas  att 

kadmiumtillförsel via oorganiskt gödsel höjer jordens grundkadmiumhalt på längre sikt, vilket 

kan höja kadmiumhalten i potatisen (McLaughin et al., 1995). 

En  kinesisk  odlingsstudie  i  två  olika  jordar  visade  att  blyupptaget  i  potatis  kan  öka  med 

minskat  CEC,  pH  och  minskat  organiska  innehåll  i  jorden  (Ding  et  al.,  2013).  Studien 

verifierade  därmed  resultat  som  erhållits  i  tidigare  studier  av  markförhållandens  effekt  på 

grödors upptag av metaller (Kabata - Pendias och Pendias, 2001; Fuller, 1977). Olika typer av 

blykontaminerade  jordar  som  Ferralsols  och  Cambisols  med  likartad  blyhalt  kan  därmed 

förorsaka  helt  olika  nivåer  av  blyupptag  i  potatis  (Ding  et  al.,  2013).  Ferralsols  är  en 

aluminium- och järnoxid rik jord vars egenskaper gör den näringsfattig medan Cambisols ofta 

är  näringsrik  på  grund  av  fördelaktig  jordstruktur  och  högt  innehåll  av  vittringsbeständiga 

mineraler.  Ferralsols  med  ett  betydligt  lägre  pH,  CEC  och  organiskt  innehåll  än  Cambisols 

gav en blyhalt i potatisknölarna på 1,91 µg/g vilket var >15 gånger högre än halten i potatisen 

som odlats i Cambisols-jorden (Ding et al., 2013). 

Potatis  som  odlas  i  urankontaminerad  mark  (U  >  50  mg/kg  torr  jord)  kan  innehålla 

urankoncentrationer  på  0,026  –  0,589  µg/g  beroende  på  typ  av  jord  och  mängden  uran  som 

tillförs  via  vatten  (Greger,  2006;  Neves  et  al,  2012).  En  studie  från  Brasilien  visar  dock  att 

potatis odlad i områden med  uran- och toriumrik sand  kan innehålla låga halter  av uran och 

torium (Costa Lauria et al., 2012). 

Utifrån en riskbedömning anser Neves et al, (2012) att en uranhalt i potatis på 0,589 µg/g inte 

utgör någon hälsorisk för människor.  Detta kan ifrågasättas då  denna  torrviktshalt ger 0,110 

µg/g  i  färskvikt,  vilket  betyder  att  endast  55  gram  potatis  kan  ätas  för  att  inte  överskrida 

livsmedelsverkets rekommendation på max 6 µg/dag (WHO, 2004). 

Sammantaget  visar  studierna  att  höga  halter  av  Pb,  Cd,  Tl,  Th  och  U  kan  anrikas  i  potatis. 

Orsaken till detta kan vara att potatis har ett stort näringsbehov, vilket eventuellt kan resultera 

i att plantan utifrån det höga inflödet flödet av näring ökar ackumulationen av dessa metaller. 

 

Råg 

Wójcik  och  Tukendorf  (1999)  påvisade  anrikning  av  kadmium  i  rågplantors  rötter  och  skott 

vid  förhöjda  halter  av  kadmium  i  aktuellt  odlingssubstrat.  Anrikningen  var  mest  påtaglig  i 

---

22 

 

rötterna,  vilket  undertryckte  rottillväxten  men  minskade  även  biomassan  ovan  jord. 

Kadmiumhalten i rågkärnan ökade vid fosfatgödsling enligt Grant et al. (2013), men effekten 

var dock mindre påtaglig än hos durumvete. Kadmiuminnehållet i gödningsmedlet hade dock 

en  större påverkan på kadmiumhalten i  rågkärnan jämfört med durumvete.  Blyhalter  på upp 

till 0,71 µg/g har noterats i skott från råg som växt i svagt blyanrikad jord (< 100 mg/kg torr 

jord) (Schroeder et al., 2006). I studien påtalas även att blyhalterna i rötterna var högre, men 

inga data för detta redovisades.

 

När  det  gäller  råg  transporteras  och  anrikas  uran  i  högre  grad  till  rötterna  i  jämförelse  med 

vete  (Shtangeeva,  2010).  Råg  visade  sig  ta  upp  mer  uran  än  torium,  men  vid  ökad 

radioaktivitet  i  odlingssubstratet  erhölls  dock  förhöjda  halter  av  både  torium  och  uran  i 

rötterna.  Gramss  och  Voigt  (2012)  påvisade  dock  en  måttlig  uranhalt  i  rågkärnor  (<  0,016 

µg/g) från plantor som odlats i jord innehållandes uranhalter upp till 41 mg/kg torr jord. 

Totalt  sett  tyder  de  olika  studiernas  resultat  på  att  råg  binder  mer  kadmium  och  uran  till 

rötterna än vete. Råg är dock mer selektiv när det gäller att transportera ut dessa metaller till 

skott och frö. 

 

Sallat 

Sallat är en bra indikatorgröda för metaller som Pb, Cd, Tl, Th och U då denna gröda ofta har 

stor förmåga att ackumulera dessa metaller (Sager et al., 2007). Vatteninnehållet är ca 95 % 

och  medför  att  sallat  kräver  mycket  vatten  per  gram  torrvikt  (Turhan  et  al.,  2014). 

Näringsbehovet för sallat är måttligt men näringsupptaget sker under kort tid från de översta 

20 centimetrarna i jorden (Ögren et al., 2003). 

Talliumhalter på 0,19 µg/g erhölls i sallat vid odling i alunskifferjord med en talliumhalt på < 

5 mg/kg torr jord (Greger, 2006). Något högre halter på 0,27 µg/g kunde påvisas i sallat som 

växt  i  talliumkontaminerad  jord  av  typen  yellowish  brown  soil  och  yellow  soil  med  ett 

innehåll  av  tallium  på  4,5  –  50  mg/kg  torr  jord  (Zhang  et  al.,  1997).  Jorden  kom  från  ett 

gruvområde i Kina där tallium lakats ut till vatten och jord och under 1960 – talet och förgiftat 

200 personer (Zhang et al., 1997). 

Kadmiumhalter  på  2,0  –  2,9  µg/g  kan  finnas  i  sallat  som  växt  i  rödfyr-  respektive 

alunskifferjord  med  ett  kadmiuminnehåll  på  4,1  –  5,9  mg/kg  torr  jord  (Greger,  2006).  I 

artikeln påpekas att det kan vara tveksamt att äta sallat odlad i rödfyr- eller alunskifferjord, då 

---