Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

När man så märkte att malten blivit fullkomligt torr, ty då ångade det inte mer, var brun och smakade sött, samt hade en behaglig söt lukt, så öste vi ut den och förvarade den i kistor med lock och lås. Mycket besvär var det med att samla upp det som låg överallt i undervåningen, på golvet och på och omkring ugnsgaltarna, den malt som tillika med maltgroddarna fallit igenom hålen på järnplåtarna. Där var ju mörkt och man måste ha lykta med sig och sopa på lergolvet. Nu hade kornet vuxit i kvantitet (”i skrymme”) med omkring 50 %, så att av 1 tunna korn blev det 1 ½ tunna malt. Min far bytte ofta korn till sig mot malt, och fick då en tunna korn och 2 kr därtill i utbyte mot 1 tunna malt. Eller 1,25 kr på halvtunnan och 50 öre på 1 skäppa malt. Några mältare brukade ta en del havre ibland kornet till malt, men det blev ej så gott som enbart korn, påstods det. Varför vi slutade med maltfabrikationen var av den orsaken att den andra ladugården var för trång till att hysa hela grödan och tillika kreatursstall, utan måste stallet flyttas in i denna ladugården där maltkölnan var inrättad. Även var det ett obehag med vatten, som måste köras nere ifrån byn på omkring 600 m avstånd. Vi brukade också, liksom de gamla maltgörarna, även att ta emot fläsk och korv (pölser) till rökning, och dessa varor hängdes då in under plåtarna, i järnbjälkarna längst ifrån ugnarna. Ända till slutet av 1800-talet torde det ha funnits en och annan maltkölna, men de är nu säkerligen utrotade.

De senaste 30 åren av 1800-talet såg jag ej eller förnam någon bonde som torkade malt i sin maltkölna. De begagnade dem till ”fårahoddor” och redskapshus eller annat. I vår församling var det en mältare förutom min far, men han hade inrättat sitt alldeles på samma sätt som vi. Folket köpte sitt behov av malt antingen hos maltgubbarna eller i butikerna, eller bytte de mot korn som förut sagts.

Som det även i det föregående endast flyktigt omnämnts något om eldsvådor och brandväsen, så möjligen att jag skulle kunna omtala hur det gick till i forna dagar, dvs 1800-talets första halvdel för det första, efter mina föräldrars och min mormors berättelser. Då hade alla bönderna inte något annat brandredskap än en hemmagjord träspruta, samt en järnkrok med pik och ring, fästad på en lång stång, som kallades ”bronnhaken”, och stege, vattenspannar, tunnor och kar. Men lika väl, hur tätt byggda byarna än var före enskiftet och delvis även senare, då rader med gårdar låg mycket nära varandra, så var det högst sällan att någon eldsvåda inträffade, oaktat det var öppna spisar och halmtak på nästan alla hus. Några högst få var jordtäckta. Men varsamhet och försiktighet var det vid hanterande av elden som en allmän sed, och kanske det kunde bidraga därtill att ingen hade brandförsäkrat, det var ännu något okänt. Vatten hade de gamle försett sig med, i det att varje by hade en gemensamt grävd säker vattendamm, dels och kanske huvudsakligast för vattning av kreaturen, och dels för eldsläckning ifall fara hotade. Vidare hade de vanligen ganska nära gårdarna en ankedamm, tillkommen av, för det första, lera till husens många lerväggar som grävdes upp där, för det andra vatten till kreaturen, för det tredje för eldsläckning, för det fjärde vattning i trädgården och för det femte anke- och gåsadamm för dessa hemdjurs trevnad. Några andra kreatur än svinen ville nog inte gärna dricka av det vattnet i ankedammen.

Men fram på 1850-60-talen begynte folket att skaffa sig något bättre brandredskap, i synnerhet som man begynte brandförsäkra sina hus och lösöre, samt att försäkringsbolaget bestämde hurudant redskap som skulle anskaffas och förordnade om besiktning och besiktningsmän. I våra rotar i Väsby sn anskaffades 1860 en slangspruta, en konisk trätunna med ett järnhandtag på motsatta sidan att bära eller flytta den med. En 3 alnar lång stång till plats för 2 man att pumpa och en 3 a 4 alnar lång buldanslang med kopparstrålpip. Dessa var mycket praktiska och bra sprutor, och vattenstrålen kunde från en sådan nå upp ovan hustaken i bondgårdarna. Men ju bättre brandredskap de anskaffade, så tröt vattentillgången. Brunnarna tömdes vid eldsvåda på 10 minuter, ankdammens vatten var blivet gyttjigt och dammen mångenstädes igenfylld, och den säkra bydammen hade opåtalt även fyllts, av dem på vars ägor den varit belägen. Ja, vad var att göra, köra ½ fjärdingsväg efter vatten var lönlöst. Det fick brinna tills bränderna kunde med spannar av gyttjevatten äntligen släckas. På 1870-talet skaffade Väsby sn en stor brandspruta som skulle kallas kyrkesprutan och ha sin station i samma hus, likvagnsporten i sockenstugehuset. Denna spruta skulle med strålen kunna nå över kyrktornets spira, 65 alnar, och behövde 8 man i sänder för pumpningen. Den var ju försedd med 2 pumpar. Men så behövdes det nog 20 man att bära slangen när den blev full med vatten. Den som ville köra med sprutan till eldsvåda fick 5 kr, men brandstodsbolaget hade utfäst 10 kr till den större spruta som kom först till en eldsvåda. Där var enspännarskaklar också till sprutvagnen ifall en närliggande eldsolycka inträffade, så kunde 1 häst hastigare förspännas än 2 hästar. Den som nästan alltid körde med sprutan till eldsvådor var prästdrängarna eller prästarrendatorns söner senare. Alltid fick de också 10:an i premie, utom i Viken sn en gång då de kom för sent, men så var det i krokvägar mycket över 1 mil.

Den första eldsvåda jag var med och såg på vid brandstället, var då jag var 8 år gammal (år 1869). En rök steg mot himlen, till synes på ganska kort avstånd från Väsby. Det var om förmiddagen som en kusin, lungsjuk snickarlärling som gick och väntade på döden, kom till mig och narrade mig med att springa rätt över alla åkrar där säden, rågen, stod till knäs, men det var inget att ”sky” för utan framåtskridande, sade Ola Jönsson i Kungshult. Men man får lära sig att ”skenet bedrager”, i synnerhet vid bedömande av eldsvådor på avstånd. Vi rände mycket långt och kom utom socknen, och ändå var det långt fram. Jag begynte ledsna och ville vända, men kusinen Lars Peter Christiansson var besluten hade vi börjat ”att jävlas me’tt, så skulle vi fullfölja’t”, som vaktpojken sade när han läste evangeliet. Vi kom snart till en bonde som lugnt körde och harvade på trädan endast 600 a 700 m ifrån elden, och vi frågade: ”Var är det det brinner?”. ”Jo, det är till Hans Jöns där borta”, svarade han och fortsatte med sitt arbete. Min kusin som var 18 år förvånade sig över en sådan liknöjdhet hos den bonden.

Vi kom fram, byn hette Unnarp i Jonstorp sn, gården var Hans Jönssons. Husen var nyss rasade då vi kom fram, gården var kringbyggd. 2 hästar låg stekta i spiltorna, fåren gick ute i en inhägnad vid gården, några av dem var svårt brända men ingen hade tid att avliva de sårade som ännu levde. Fäkreaturen var nog till större delen räddade, men fåren hade utsläppts och då trängt sig tillsammans i porten, och där kunde mannen och drängen ej komma åt för elden att öppna inne ifrån, och när kom fram utan ifrån, var det nästan för sent. Bakning hade försiggått, därav hade elden uppstått genom gnistor i halmtaket. Inga sprutor syntes till men vattenlangare i långa rader med spannar som lämnades från den ene till den andre. Ägaren stod sorgsen i trädgården framför det avbrända boningshuset och betraktade, med tummarna i armhålorna, förödelsen. Han hade den största fruktträdgården i nejden, men den var nu delvis förstörd. Inget lösöre blev räddat. Aldrig glömmer jag det förskräckliga skådespelet.

Nästa eldsvåda var hemma i vår bys fäladsgård 1870, hos en bonde som hette Lars Jeppsson. Det var vid midnatt, ”blockmörkt”, då någon kom och uppväckte oss med ropet: ”Elden är lös!”. Min far skyndade iväg ut, men jag fick inte och ville inte gå dit förrän dagen efter. Min far kom då hem och berättade att pigan hade burit ut spiselaskan, som hon öst upp med händerna, i en spann och hällt ut den på gödselhögen, som var mycket halmblandad, och glöd hade mot förmodan funnits i askan, som varit orsak till eldsvådan. Jag och en annan kusin Ludvig Rasmusson gick dagen efter dit och såg på eländet. Det hade också varit en kringbyggd gård med halmtak. Endast några stora svin var blivna innebrända, alla de andra djuren var utsläppta eller hade stått i tjuder. En del lösöre var räddat. Lars Jeppsson själv låg i en grop (dike) och sovde och kom upp efter en stund, och hade haft en bra sängadyna på sig. Min far berättade, att inga sprutor hade varit närvarande och inget vatten fanns, mer än i brunnen, utom på så långt avstånd och även lite folk gjorde, att ingenting kunde göras vid släckningen. Men en paragraf i brandstodsreglementet lydde, att om brandstodsnämnden eller kommittén så påfordrade, så var den de önskade skyldig att specificera lösöret och i synnerhet efter eldsvåda. Jag minns ej hur det kom sig att jag skrev av Lars Jepps uppgifter om vad lösöre han uppgav sig ha förlorat vid olyckan. Han hade kanske bara tecknat med blyerts, för han var ju gammal och vi bodde på no 12 Väsby.

Oftast, de som hade rotesprutorna hemma hos sig, brydde sig inte om att köra ut till eldsvådor och ta sprutan med sig, men annars tyckte jag att de små sprutorna var allra nyttigast, genom att medelst dessa hålla taken våta på närliggande hus och på så sätt förhindra eldens spridning. Däremot där elden fått överhand kunde ju inte ens de stora sprutorna göra annat än dämpa eldens häftighet, där ändå förstörelsen var påtaglig. Om vid de små rotesprutorna 2 man jämnt höll i pumpstången och en tredje styrde strålen, bara där då skaffades fram tillräckligt med vatten, så skyddade de mera än de stora sprutorna vid vissa tillfällen.

Midsommaraftonsdagen år 1873 kom en student gående genom Väsby kyrkby. Därvid mötte han en gubbe som sålde raketer och bjöd ut sina raketer till studenten. Denne var också villig att köpa några, om han fick pröva en och se om de dugde. Han fick (dvs köpte) en till prov, och som laddningen brann och dugde bra, så föll den glödande raketstången ner på en halmtäckt ladugård i Väsby klockargård. Naturligtvis trodde ej studenten att på sådant avstånd som han stod, på vägen vid sockenstugan och till klockargården, att raketen skulle kunna gå så långt. Men den gick högt och föll som nämnts ner på det torra halmtaket, som genast antändes. Studenten såg väl att det tände, men trodde att om han låtsades som ingenting, han då ej skulle bli ertappad som förvållande, utan gick ut genom prästgården som om inget hänt samt kom ut på kyrkstigen mot Ornakärr och som går till vägen mot Görslöv, där han också hörde hemma.

Folket i klockargården observerade ju genast elden, men innan stege kunde resas var där inget annat att göra än ut med hästarna och upp i kyrktornet och klämta med stora kyrkklockan, som med ängsliga toner kallade folket till hjälp. En förfärlig villervalla uppstod i den tätt bebyggda byn, och långt utom denna dit klämtningen hördes. De närmaste rusade till sockenstugan, och ur det därstädes befintliga likvagns- och spruthuset halade fram kyrkesprutan. Endast tvärs över vägen och 100 m fram var det ingen svårighet att med handkraft dra fram sprutan och ställa upp den bredvid klockargården, som var byggd med ett 50 a 60 alnar långt boningshus och en stor ladugård vid varje ände i rät vinkel emot detta, samt en brännvinslänga bakom gården. Där hade nämligen varit brännvinsbränneri ända till år 1850. Vattnet i brunnarna gick åt på en kort stund. När nu mycket folk strömmade till från Tågalycke och Ornakärr och mötte en person som gick på motsatta hållet, så frågade de naturligtvis var elden var lös och han svarade att det var i klockargården. Därav blev han misstänkt såsom orsakande till branden, och kom sedermera i förhör och måste erkänna att han gjort det med sin raket. Han fick betala allt vad han ägde – 4.000 kr – till brandstodsbolaget, men det förslog ju inte långt, och resten fick bolaget ersätta. Jag var gången ut på vången och skulle flytta korna vid middagstid, då det begynte klämta, och genast uppsteg en hög rökpelare. Det är förfärligt vad klämtning är sorglig att höra. Min far sprang genast till brandstället, utan att besinna den fara som vi var utsatta för där hemma. Eld mitt i kyrkbyn, där alla halmtaken var torra som fnöske! Det var något som satte skräck i folk och raskhet i vändningarna, om inte hela byn skulle brinna ner!

Vid den tiden bodde 2 snickare i vårt hus, och kom hem till middagen från en på annat ställe arrenderad verkstad. Dessa ansåg att vi borde förbereda oss på möjlighet av eldens övergång, varför stegarna restes till taket, alla bykekar och baljor samt kar och tunnor fylldes med vatten från brunnen. Det dyrbaraste lösöret, sängkläder, gångkläder, böcker och värdesaker, bars ut i trädgården. Vidare gick vi upp på ryggningen av ladugårdarna och hällde samt ”spritade” ut vatten medelst kvastar doppade i vattenspann och stänkte över halmtaken. Boningshusets tegeltak var visserligen tröstligt, men så var ladugårdarna endast den ena 1 aln och den andra 3 alnar ifrån dess hörn och brädgavlar. Men vi såg glödande tidnings- och pappersflagor komma och lägga sig på taken, men ingen förmådde antända. De båda snickarna, sedan de hjälpt oss, sprang därefter till brandplatsen och lämnade mig, min mor, den ene snickarens hustru och mina systrar, yngre än jag, att hålla vakt med att väta taken. Vi följde med skådespelet och såg hur elden fattade i ett hus efter annat, allt närmare och närmare oss. Men efterhand tycktes folket bli herre över elden och jag fick lov av mor och de andra att gå där ”ner” till branden. Då jag kom där ”ner”, satt män i rader på halmtaken med våta segel från möllan, lakan, säckar och svaskade vatten med i vatten doppade trasor på halmtaken och passade på att släcka de smålågor som uppkom när det kom brinnande halmviskor eller papper och lade sig på taken. Men ingen enda av rotesprutorna syntes till. En massa folk var komna tillstädes och flera stora sprutor från andra församlingar, samt främst kyrkesprutan. Men vatten var det ont om. Brunnarna hade snart tömts och nu var hela bygatan upptagen av ”skjuts vid skjuts” med alla slags kärl fyllda med vatten, som hämtats på 1.000 m avstånd från en gammal bydamm och en märgelgrav på Pottenburg. Men allt tycktes förgäves, det ena huset fattade eld efter det andra. Visserligen var det ganska lugnt väder men ett sydvästdrag och hettan drev brinnande halmviskor och papper högt upp över byn, ända bort mot Gössarp där slocknade askeflagor föll på väggar och hus. Tjäran begynte rinna på kyrktornet och väderkvarnen. Den gamle kyrkoherden Palm grät när tjäran rann från kyrktornet, ty han trodde att ingen räddning fanns för varken kyrkan eller kyrkbyn.

Men så många vattenkörare från ”när och fjär”, att de måste hålla och vänta på varandra, innan de kunde få uttömd sin vattenlast i sprutorna. Kyrkesprutan visade sig vara mycket opraktisk på det viset att de 8 män som drev pumparna måste stanna när vatten skulle påfyllas i sprutkaret, men däremot hade stenkolsbolaget en spruta där det var sugslang ut från pumpkaret till ett annat järnkar eller ho med 2 järnlänkar tvärs över, så att på dessa kunde läggas en tunna eller hällas i vatten från andra kar, och under tiden behövde inte pumpfolket stanna, utan sprutan sugade själv till sig vattnet. Efter ett par timmar blev elden begränsad till de hus där den hade fått ”fast fot”, de brände ju ner, men den övriga byn blev räddad. Då hade elden härjat över den ena av klockargårdens ladugårdar, den som först blev antänd, samt hälften av boningshuset som var täckt med tegel men hade brädgavlar nära loglängan som brände. Vidare nerbrann muraren Nilssons och skomakaren Berglunds hus, bierhandlaren Anderssons boningshus och ladugård, samt en del av taket på möllaren Svenssons hus.

Vid sådana tillfällen kan det inträffa många småroliga uppträden, då de betraktas av de sorglösa som inte olyckan egentligen angår. Så hände det, när en lång rad vattenhämtarskjutsar höll på vägen och väntade på att kunna få tömma sina kar och tunnor i den stora kyrkesprutan, att en dräng som hette Per Eliasson, hos Magnus Nilsson i Väsby, hade ett ofantligt stort bykekar nära fullt med vatten, och satt på kanten av karet och hästarna stod lugna. Men rätt som det var körde de förevarande längre fram, eftersom där blivit plats, sedan någon tömt sitt förråd och kört bort till vattendammen igen. Hästarna ryckte häftigt till och vips föll Per Eliasson på ryggen baklänges ner i det stora vattenkaret och fick benen i vädret upp över kanten. Han måste göra de våldsammaste ansträngningar och sprattlingar för att komma upp igen och genomvåt fortfarande sitta och vänta på, när det blev hans tur att tömma sitt kar. Men en del ungdomar hade mycket roligt åt den stackaren. Men jag ömkade mig över honom, för Eliasson var en 40-års man och jag tyckte om hans hallänningavisetoner som han spelade i byn om kvällarna sedan allt arbete var slut. Jag kunde höra det hem och kommer i denna dag ihåg hans harmonikamarsch. Han hade endast byxor och skjorta på sig så det såg ut som han frös. Men annars var det en het sommardag.

Sedan kom slaktaren Karl Lindau och gick igenom den salen i klockarens boningshus som varit på gaveln, den som bränt ner, och visste ingenting om förrän Magnus Nilsson, som då förde kyrksprutans stråle, satt den starka vattenstrålen på den lille Karl Lindau som meddetsamma slogs omkull, och hans gamla hatt for långt bort. De närvarande dolde inte sin munterhet. Lindau sprattlade och svor, men så fort han reste sig upp, så fick han av strålen igen så han stöp. Detta upprepades flera gånger under folkets högljudda skrattsalvor. Skomakaren Berglunds kärring skrek vid eldens utbrott: ”Skynda ta emot stövlar, läster och läder!”. Därefter uppstaplade hon i fönstret allt sitt porslin, som ramlade ut och slogs sönder genast. Barnen måste transporteras in till bierhandlaren Anderssons, men snart tog elden fatt även i hans hus och då rymde de ut barnen och det mesta av lösöret långt bort i trädgården och på åkern där intill. Där såg jag hur barnen satt runt ett stort lingonkrus, tog med bara handen och åt bierhandlarens lingonsylt (krösnamos) så de var ”blodiga” till påseende i halva ansiktet. En av byns drängar som av de andra kallades för ”Björnen”, var så oberörd och glad när han gick ifrån eldsvådan om eftermiddagen hem till stället där han tjänade i byn, omkring 300 m från branden, att han sjöng en glad visa. Han tyckte nog likväl att det var en trevlig midsommarafton.

Vid alla de eldsvådor där Väsby kyrkespruta kom fram, där kom den också först och fick 10 kr i premie, med undantag för ett ställe i Klappe i Viken sn, där var husen redan nerbrända och sprutan ansågs inte behövas, varför omedelbar hemtransport företogs. Endast vid en eldsvåda i Ingelsträde i en gård som hette Svanelund såg jag äntligen att där var kommen fram en av rotesprutorna. Jag och några andra överhöljde hus efter hus av de i vindriktningen närliggande halmtakshusen och besprutade taken så att de blev våta och ej så eldfarliga. Men varför ej rotesprutorna kom till användning vid de många eldsvådor jag varit med vid, torde nog bero på att hästar i allmänhet är rädda för eld och rök, så att man ej vågat köra, eller helt enkelt på tanklöshet och liknöjdhet. Vid en eldsvåda i Lovisefreds gård en mörk höstnatt 1884 kom jag och många andra från vår by dit, men då var redan husen omkullstörtade och alla kreaturen innebrända så när som hästarna, med undantag av 4 st som uppbrändes därför att drängarna ej kunde gå in mer. Väsby kyrkespruta var den enda jag såg, men långa rader av vattenlangare från en alldeles intill gården befintlig damm med mycket vatten.

Men som vi stod och pumpade, så fick jag och flera syn på att det började smått brinna i sticketaket på boningshuset. ”Hitåt, det tar eld i boningshuset!” kommenderades och slangen dirigerades hastigt så att strålen snart släckte elden. Men då slog arrendatorn patron Jönsson på Lovisefred upp fönstret och ropade: ”Låt bli att spruta på huset, låt bli, vad har ni på huset att göra?”. Vi svarade: ”Det brinner i taket!”. ”Låt bli!”, skrek han. Men då blev folket som hörde vad han sade rasande och skrek: ”Jaså, du vill således att det ska brinna, din djävul, du har själv satt eld, kom ut så ska du få det du har förtjänat!”. Jönsson vågade inte visa sig mera. Men vi passade på med sprutan och efterhand sjönk värmen och glöden ner så att boningshuset blev räddat. Patronen var arrendator, så att husen var ej hans, men lösöret var hans. I ladugårdsbåsen låg stekta 20 fäkreatur och 4 hästar. Kalvarna var krupna ut på sidan på vissa kalvkor. Elden var så placerad att med den då rådande vinden måste hela gården stryka med, som den också gjort om inte Väsby kyrkespruta varit där, ty i Brunnby sn var nog och syntes ingen stor spruta. Det skulle heta att ryktaren tappat lyktan som exploderat, i ladan. 12 st vetehalmstackar som stod endast på 20 alnars avstånd från husen brände inte, ty vinden var ifrån dem och det blåste något. Arrendatorn fick 40.000 kr i brandskadeersättning, och 8 dagar därefter gav han upp till konkurs, men kunde inte alls redogöra för var han förstört de 40.000 kr. Han uppgavs ha rest till Queensland. Sedermera brann boningshuset på Lovisefred, men då hade en annan, en kusin till den förre, övertagit arrendet, och ännu ytterligare en gång brände boningshuset.

Först i 3 år blev jag vald till brandstodsledamot att besiktiga eldstäderna i 6:e roten som omfattade Väsby, Knapalycke, Tågalycke, Hustofta, Pottenburg, Bräcke, Fäladen och Sandflyget. Över 50 hemmansåboar och dessutom ett 100-tal hus. Alla dessa eldstäder skulle besiktigas 2 gånger årligen. Vi skulle vara 2 personer. Den ene skulle vara ”biträde” och den andre ”ordinarie”. Brandstodsledamoten det var jag, och således ordinarie. Tjänsten räckte i 3 år. Förut hade ”skorstensgubbarna” skolat vara 3, en ”ordinarie” och 2 vittnen, men ansågs det senare att det kunde gå an med 2 personer. En tid skulle biträdet vara murare och ”mursakkunnig” ifall ej allt var som det borde, med murade rör o dyl. Brandmännen skulle ta reda på och se efter om det var sotat och om sotningen gjorts väl, så att ej sotet låg kvar i rören, samt om skorstenen och rören var starka, ej för nära trä och ej en massa halm eller andra eldfängda saker låg nära omkring skorstenen. Man måste stiga upp på loftet och se efter, i synnerhet där man misstänkte något. Man skulle se efter om tillräckligt med stegar och brandhakar fanns, samt att de förvarades på ett lättåtkomligt ställe och om spannar i tillräckligt antal samt bra lykta fanns. Även borde man titta i och på bakugnarna, samt brygghusgrytor. Var det då något som fattades, påsattes ven viss tid då det skulle vara avhjälpt till syn om t ex 8 dagar eller 14 dagar, om det var svårt. Då måste jag på den utsatta tiden åter gå dit och avsyna reparationen. Var det då någon som tredskades, så blev han anmäld för brandstodsordföranden. Ville de ändå ej rätta sig därefter, så fick de ingen brandskadeersättning men ansvars för andra som kunde komma i fara därigenom, ifall det brände. För allt detta besvär med besiktningar, löpande och försummande av sina göromål fick man inte ett öres ersättning.

Det enda man kunde få, så var det kaffe på många ställen, eller också ovett, utskällning av dem som tyckte det var påkostande att lyda rättelse. Men de ”skorstensgubbar” som tog emot brännvin som vankades, och t o m hände det att ett par ”skorstensgubbar” blev så fulla att de blev liggande nere i Hustofta till dagen efter, blev kasserade som syningsmän. De flesta skorstenarna i något gamla hus var murade av råsten, dvs tegel som endast var soltorkad men inte bränd. Men endast under taket och ovan taket var skorstenen av bränt tegel. När det sotades med halm- eller risviskor, så slets råteglet med tiden så att det till slut gick hål på sidan av skorstenen. Där det då blev hål på rör eller skorsten måste ju order ges om skyndsam lagning. Även bakugnar murades av råtegel, men måste då ugnen ”brännas ut” i en hel dag med stark fyr, innan den första gången togs i bruk. Sedan blev det ju bränt tegel med tiden.

Sedermera då jag efter några år blev invald i sockenkommittén för brandstoden, hade jag ingen skyldighet att syna eldstäderna, men istället syna eldsvådor och därvid förekommande värderingar och utredningar, samt att vid kallelse av ordförande, närvara vid stämmor och val och om åskan slagit kreatur. I det stora hela, så länge jag bodde i Väsby förekom det inte några s k misstänkta eldsvådor mer än på 2 ställen, bägge utsocknes, som jag bevistat. Men ganska stort slarv förekom, såsom t ex då S Kallroms hustru ställde och glömde ett bart talgljus i Esperöd på en sädesbinge, då hon en kväll skulle i smyg sälja råg, när mannen ej var hemma. Eller öppen rökhatt 3 alnar från halmtaket och eldning i bakugnen. Men sådant förekom aldrig på vår huvudrote, 6:e roten. Också när jag synat eldstäderna i mina 3 år, så fann de som efter mig kom intet att anmärka någonstädes på alla de 150 hemman och hus som tillhörde roten. Nu kommer troligen de 70 a 80 av husen att ligga inom Höganäs stad.