Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

Vi drack och vilade oss lite vid den gammeldags pumpinrättningen, ”brunnvejt” eller ”brunnjung” som det heter på gamla språket. Därefter tackade vi och gav kärringen ett par 5-öringar för vattnet, samt vände åter mot vårt kompani för att rapportera våra upptäckter. Men när vi återkom till den plats där vi lämnat vårt kompani, så var det försvunnet och ingen visste var det tagit vägen. Vi kom istället till artilleriet, som ställt upp sina kanoner just på samma plats där vi lämnat vårt kompani. Där bakom kanonerna lade vi oss ner och vilade och hörde på kanonernas dunder, som verkligen åstadkom skakning i jorden. Märkligt var att se hur hästarna stod frånspända bakom kanonerna, lugnt ätande i sina tornistrar som om ingenting hade hörts. Efter en stund kom vårt kompani marscherande tillbaka. Vi kände igen och slöt oss till dem. Korpralen rapporterade och vi blev inställda i vår halvtropp. Men vi kunde skatta oss lyckliga som sluppit att göra sällskap med kompaniet, ty en stor del av manskapet och några av officerarna hade sjunkit ner i gyttjan vid en åsänka, mossmark eller vad det var, som de skulle marschera över när de skulle möta fienderna.

På tal om fienderna så hade vi ju ”skjutit ner” en fientlig patrull, men vid vår återkomst till samma ställe där de ”stupat” så var de försvunna. Tydligen hade de endast varit skendöda. De hade nog uppstått alleredan och återvänt till sina kamrater. Sista natten, den tredje, under fältmanövern måste vi tillbringa i närheten av Herrevads kloster i en gles ekeskog som lämnade intet skydd, varken mot regnet eller blåsten, varför sömnen blev där, liksom de 2 föregående nätterna, ingen, i synnerhet som rykte utspreds att vi skulle överrumplas om natten av fienden. Kylan höll oss vakna, så någon överrumpling i sömnen kunde inte komma ifråga och kom inte heller alls ifråga. Vi var glada att komma i rörelse igen, genomvåta av regnet i kapporna och frusna i kroppen som vi var. Men frampå dagen blev det hett, och framme på heden blev ett virrvarr med vänner och fiender, så att om det varit på allvar, hade väl ingen kommit undan. Somliga befäl red omkring och frågade efter andra befäl, och krutröken fördolde allting. Marken blev överhöljd av tomma gevärspatroner efter lösskotten. Vi sköt ju så länge vi hade någon ammunition kvar. Jag minns ej så noga, men det var nog plats i patronköken till 50 patroner, och det hade vi fått fyllt innan vi gick hemifrån lägret. Ibland kommenderades halt, bara 20 steg från en fientlig pluton, och där stod vi och klickade och pekade på varenda en, och som vi alla gjorde på samma sätt, så blev ju de där fienderna alla av var och en ”skjutna”, dvs varje fiende ”genomborrades” av 50 a 60 kulor. När vi inte hade mer ammunition så skulle vi sikta och klicka, det skulle anses som skott och göra samma verkan, och det gjorde det ju också.

Slutligen skulle vi ställa upp och defilera inför översten, som hette Toll. Till följd av värmen och sömnlösheten som troligen försvagade många, så avsvimmade en stor del av fotfolket och blev liggande på marken. Vi måste streta över dem och låta dem ligga. Men vi fruktade att de skulle bli trampade av det efterföljande kavalleriets hästar, men det hördes aldrig av att något sådant inträffade. Hemmavarande i lägret var utskickade att möta oss med vatten och upptaga de avsvimmade. Jag och mina kamrater i halvtroppen lyckades undgå svimning, ehuru hettan var kvävande. Fältmanövern var slut, och vi skulle avlämna kronans gevär, kläder m m. Men nu ådrog sig överste Toll hela regementets harm över att han kommenderat något så tanklöst, ringaktande av folket och rent av förargelseväckande, som att ge order om att alle man skulle tömma ut halmen ur madrasser och huvudkuddar löst i sängarna och lämna ifrån sig de tomma varen dagen innan vi skulle gå hem samt även lämna tillbaka filtarna. Kappor med allt övrigt hade vi avlämnat förut. Således måste vi först ligga i den som hackelse söndersmulade halmen om natten, och sedan bära denna byssja i händerna och i famnen och spilla jämnt över hela logen och hela lägerplatsen och långt utom, och sedan skulle vi sopa så väl, att överallt inte en hackelsepipas längd av halmstrå skulle kunna av människoöga upptäckas.

Därtill måste vi köpa många kvastar som vi själva fick betala. Hade inte ett sådant Tollhuvud kunnat begripa, att det hade gått mycket både fortare och bättre att låta oss bära ut halmen som den var i madrasserna och tömt ut den utanom lägerplatsen, så att det rysliga mångsopningsbesväret inte behövts, och vi kunde ju gott haft sängkläderna även den sista natten. Det hade ändå gått fortare än det gick. Vi hade ju inga filtar heller den sista natten, för vi hade ju inlämnat dem på samma gång som madrasserna. Vi måste alltså ligga i bara halmbyssjet och samla agnarna och fnasket i och på kläderna, som också med stort besvär måste borstas rena. Inget vidare blev det sovet den natten. En del beväringar kröp upp i sängarna och grymtade som svin, andra virade ihop hårda halmband och slogs med. De gamla soldaterna lade sig inte, men många ”kröp till kojs” ute på sittbänkarna utanför kasernhusen. Kallt var det också den natten.

Vid den förut omtalade s k ”brömönstringen”, som förrättades av överste Toll, fick ingen man vara borta såvitt möjligt var. Översten var till häst och hade en ordonnansofficer i sällskap, dvs han följde efter. I sällskap hade ju översten några majorer och andra högre officerare. Översten fick syn på en beväring som skyldrade gevär med mynningsproppen kvarsittande i gevärsmynningen. Proppen skulle annars vid tillfället vara urtagen, men var bortglömt naturligtvis. Översten red fram till beväringen och frågade: ”Vad är det ni har i gevärsmynningen?” (tilltalsordet ni skulle alltid begagnas, inget befäl fick säga du till en beväring, men det hindrade inte att skällsord vankades tillräckligt – det blev bara: ”Ni är en förbannad bondknöl, fähund eller åsna”). Beväringen tittade efter på geväret och svarade: ”De e en toll!”. De kringstående kunde knappt återhålla fnysningar under sina försök att återhålla skrattet. Översten betänkte sig ett ögonblick, varefter han utbrast: ”Ska det vara en pik åt mig?”. Beväringen tordes knappt svara ett svagt ”nej”, ty han tänkte väl att han bleve arkebuserad efter att ha råkat driva med själve översten, men denne kom väl att tänka på att i Skåne brukades ordet ”toll” för en kork i en flaska eller en propp i en tunna, varför han lät sig nöjas med förklaringen och red vidare.

Vad som gjorde repliken som mest bitande, var att översten var en liten tjock man, och det var också ett språkbruk om någon person som var liten och oansenlig, att det sades: ”Det var bara en liten toll”. Nåja, Toll var liten till växten och röd i ansiktet som en kokt kräfta eller hummer. Hans adjutant, han hette förmodligen löjtnant Cederström, var en högväxt ståtlig karl, men råkade vid tillfället ifråga ut för ett tämligen livsfarligt missöde. Hans häst råkade nämligen gå över baklänges och föll, efter att ha stegrat sig på bakbenen, på rygg ovanpå adjutanten. Vi som åsåg händelsen blev förskräckta och trodde att karlens sista stund var för handen omedelbart, men löjtnanten lyckades lösgöra sig från stigbyglarna och kasta sig nära på undan hästens kropp, men fick nog inte riktigt draget åt sig det ena benet utan blev något klämd, dock ej värre än att han själv kunde resa sig, men blev halt när han gick. Han fick nog gå in i officerarnas rum och vila sig. Hästen tog ingen skada utan sprang allt vad den kunde i galopp bort mot husarlägret.

Andra året var också då de byggde tvätthus, ett litet till varje kompani. De skulle också mönstras och beses av några högre officerare en gång. I dessa hus var ½ dussin tvättskålar placerade på en lagom hög ställning. Vattnet bars dit i större baljor. Golvet bestod av trärister av ribbor med ½ tums mellanrum, så att spillvattnet kunde avrinna ner emellan, men så kunde också där emellan falla våra tvålar och kammar, samt diverse småsaker, och kunde de då inte utan stort besvär tas upp igen, enär hälften av golvet skulle lyftas upp i ett tag, och därtill behövdes flera karlar. Nu, när där skulle vara mönstring, skulle ju allting vara rent och fint. Jag tror mig minnas att vi fick begagna kronans handdukar också. Allt som tiden närmade sig för storherrarnas ankomst, vara någon av våra officerare och tittade efter om allt var iordning, men varje gång de kom dit så var där orent vatten i någon av tvättskålarna. De kom då och befallde att vattnet skulle tömmas ut och hällas dit rent vatten istället, på samma gång som det förbjöds att någon fick tvätta sig innan mönstringen försiggått.

Det dröjde bara en kort stund, så kom kaptenen igen inrusande och svor över att återigen hade ”något svin” varit och tvättat sig i ett av faten. Åter beordrades som förut, men det blev nog ingen annan råd än att vakt måste anställas att se efter så att ingen gick in i tvätthuset innan storgubbarna varit där. Då lyckades det att vara fint, och fick kompaniet beröm för sådan förträfflig ordning. Ett par av de gamla soldaterna, jag kan ej komma ihåg deras namn, ställde också till mönstring vissa gånger, när det rann dem i sinnet. Det var frispektakel som dessa 2 tog sig för, många gånger på fritiden, antingen om middagen eller om kvällarna. De mönstrade kakekärringarna och skrek och kommenderade dem, som om de haft ett helt kompani (där var 5 a 6 kärringar med sina kistor). Ryktet kom att nu spelar de där 2 komedi utanom lägret, och då strömmade dit flera hundra åskådare för att se och höra nästan ingenting. Ibland föreställde den ene befäl och den andre beväring eller rekryt a la Sven Duva. Allt vad befälet kommenderade, så svarade rekryten ”va sa” och bet med detsamma över nästan på befälet, och när det kommenderades anfall med bajonett, så hade ju Sven Duva en stake istället för gevär, och med den anföll han kakekärringarna eller ibland befälet, som vek undan och sprang in bland publiken med den anfallande tosingen efter sig, bägge skrikande med full hals. Ibland syntes t o m officerare stå och se på skämtet som tillställdes av dessa 2 soldater. Att inte kakekärringarna klagade över dessa tvås väsen med dem, förundrade oss. Visserligen skrek de, hojtade och beskärmade sig över att deras kistor och bord nära vältes omkull, men kanske de fick lite rörelse både ett vis och annat, ty där kom alltid mycket folk och alltid blev det någon kommers. Kanske de rent av hade lejt soldaterna att skaffa fram köpare till sina kakor och karameller m m.

Många andra spektakelmakare fanns ibland både beväringar och de gamla soldaterna, men de bedrev sina spektakel mera enskilt. Några kunde gå på händerna, andra gick omkring och frågade folk, i det de fattade tag i en av mässingsknapparna i rocken: ”Vill du ha den?”. Svarades ja, så ryckte de bort knappen från rocken och lämnade den till rockbäraren, och sade: ”Här har du den då, varsågod”, men svarades det på samma fråga nej, så ryckte de i alla fall bort knappen från rocken och behöll knappen själv, i det de sade: ”Jaså, du vill inte ha den, då behåller jag den”.

En stor del passade på att göra skälmstycken vid varje tillfälle det gav sig. Så var det en möllare som tog mössan av en annan beväring och slängde den upp på papptaket på kasernen. Mössan kunde inte skaffas ner på annat sätt, än att möllaren måste gå upp i övre kompaniets logement, som var förlagt på loftvåningen, och få tillåtelse att krypa ut genom ett takfönster. Sedan kunde han gå på strumpesock ut på papptaket och ta mössan. Men han aktade sig för upprepande av skälmstycket! En annan passade på, när vi var inne i koffertbaracken och satt en morgon och åt, så var där en beväring som hade knäppt upp vadmalsrocken och hängde med rockfliken ner över koffertens sida. Karlen åt och pratade med sina kamrater. Då gick skälmen bort till den omkring 10 alnar från honom sittande och intet ont anande beväringen, och skar med en vass kniv i rockfliken som bottnade mot kofferten en ungefär halvalnslång skåra, och gick tillbaka till sin forna plats. Vi några stycken åsåg skojet, men varken ”den skurne” eller hans kamrater observerade det, utan skälmen lyckades smyga sig oförmärkt tillbaka. När sedan ”den skurne” reste på sig och skulle stänga sin koffert och knäppa rocken, så fick han syn på eländet. Med vilka multiplikationer av underjordiska plutoner och interjektioner han då uttryckte sig, är onödigt att presentera. Men de som det inte angick skrattade, och ingen hade gjort det naturligtvis. Vi som visste något tordes inte annat än skratta med de andra skrattarna och låtsa ingenting. Sedan måste ”den skurne” gå hela tiden med hopsnärpta segelgarnssjälvporträtt och briljera dagligen, till åtlöje och varnagel för andra.

Sedan sopningen efter överstens nerbossning äntligen var tillräckligt noga fullgjord, fick vi våra civilkläder på och tågade över Söderåsen igen mot S Vram, där våra koffertaskjutsar var oss till mötes. Vi hade hjälpt kuskarna om morgonen på med våra koffertar, annars hade de ej kunnat veta vilka koffertar de skulle taga bland de tusen. Lätta i hågen åkte vi, naturligtvis efter en kort visit på Fleninge gästgivargård, mot hemmet och den märkvärdiga ”wärnepligten” var äntligen fullgjord. Nu ligger väl våra remington-räffelbössor på kronans förråd till ingen nytta, ty nu är de utrangerade och istället mausergevär. För 60 år sedan utbjöds på marknaden i Höganäs den ännu äldre typen av kronans gevär, troligen de som avlöste flintlåsgevären. De vägde 19 skålpund (8 kg) och var av mycket grovare kaliber, slätborrade. Priset var 1 rdr 24 sk. Några trodde att de var omändrade flintlåsgevär. Remingtonarna kommer väl att gå samma saluöde till mötes. Så var det åter, efter andra årets beväring, att ta itu med vagnmakeriet. Redan under det första året var förberedelser gjorda för verkstadsuppsättning hemma (bl a inköp av verktyg). Min mor dog redan i början av mitt andra vagnmakarläroår. Vad ytterligare tilldrog sig under lärotiden var att en järnväg utstakades förbi vår eller Malmstens verkstad emot Höganäs från Helsingborg. Min farbror var död under andra exercisåret och en av Malmstens döttrar, 12 år, dog under mitt första läroår. Så när jag utstått min föresatta lärotid och jag högtiden till ära inbjöd några av våra dagliga besöksgrannar på några liter körsbärsvin (som kunde köpas i en handelsbod nära), så erbjöd jag mig att om min mästare ville betala 1 kr om dagen och allt fritt, så skulle jag dröja kvar i arbetet och inte ta hem, ty min far skötte hemmanet. Men det vågade Malmsten ej antaga.

Jag tog hem min koffert och flyttade således hem, och redan halvvägs inne i min hemby Väsby kyrkby, mötte mig bönderna och gjorde beställningar som jag hade all möda med att effektuera, i synnerhet som verkstaden var för trång och skulle omedelbart utbyggas. Men redan efter 14 dagar kom min gamle läromästare och nödgade mig och ville ge 2 rdr om dagen och allting fritt, om jag bara ville komma igen och arbeta hos honom. Han tog t o m upp en hop pengar och ville betala i förskott. Men jag hade alleredan påtagit mig en mängd arbete, och skulle dessutom bygga till verkstadshuset. Men jag måste förbarma mig över min läromästare och lovade komma till honom i 2 veckor. Jag gjorde så, men likväl nödgade han på att jag skulle bli kvar ytterligare, ville nu ge mig 5 kr om dagen och tog fram sedlar och trodde att det skulle hjälpa, med 5 kr om dagen i några månader. Men jag visste ju att han förlorade på det, och hade jag kunnat så hade jag ej tagit mer än 2 kr, men jag var tvungen, dels att bygga och dels att utföra det som dagligen hopade sig därhemma med vagntyg, när jag ej var hemma. Sedermera försökte Malmsten flera gånger förgäves att få mig dit igen. Jag byggde till en ladugårdslänga där min far hade idkat maltfabrikation i några år förut, så att jag således sett och varit behjälplig och fullkomligt lärt hur det går till att göra malt, då ja var 15-18 år gammal. Det är också svårt att i rätt ordning kunna erinra sig allt, men denna ladugård som jag nu tillbyggde hade en gång byggts upp med lergille för väggarnas insättande på en enda dag, som jag mycket väl fick se och vara med om, då jag var 9 år. Men snart blev det nödvändigt att bygga ytterligare, i vinkel mot förra längan, en annan länga med drängkammare, svarvekammare, virkeslagerrum m m. Dessa alla tillbyggnader gjordes med ekestolpar och tegel.

Vagnmakeriet var ett av de strängaste yrkena, därför att inga maskiner begagnades utan allt sköttes för hand, sågas eller huggas, borras och svarvas med fottramp eller dragning för hand. Efter några år satte jag upp en stor väderturbin med 9 alnars tvärmått och 150 vindbräder, 12 tum breda i ytteränden och 3 tum i inneränden. Med den kunde jag såga och svarva bra när det blåste, men se det var just felet, att det om sommaren ej blåste när det behövdes. Ja g var nu bonde och vagnmakare och kommunalman samtidigt, och man skulle väl tycka att det kunde varit nog, men ändå lejde jag en som lärde mig musiknoterna och undervisade i fiolmusik, och några år därefter skrev jag mitt namn under på en sammanslutning till godtemplarseptettblåsorkester, som jag tillhörde i 3 ½ år. Många bönder lockade mig ut på tillfällighetsarbete i gårdarna, men jag tog då 2 kr om dagen, för det att de skulle låta mig vara hemma, när jag var så dyr, men det hjälpte inte. Jag måste neka dem, i synnerhet när jag hade arbetare och lärpojke hemma. Men där jag kunde ha dem med mig, byggde jag likväl 3 boningshus och reparerade många med inläggande av nya golv och loft. Ett särskilt besvär var, att folket i byn skulle alltid påkalla min hjälp vid många ovidkommande tillfällen, såsom om något kreatur fick trumsjuka, svår kalvning, feber eller förstoppning eller flera andra kreaturssjukdomar. Ävensom att göra bagatellsysslor, t ex borra hål i ett bykkar och göra en därtill passade ”tapparock” och gå till bondgården och göra det på en bestämd dag, ty då skulle de ovillkorligen byka och hade lejt hjälperskor. Det minsta av snickarverktyg fanns sällan i en bondgård, utan allt måste man bära med sig.

Den gamla yrkesslöjdskickligheten var snart slut. Visserligen var där en och annan gammal ”undantagsgubbe” som kunde göra träpälar (tjuderpäl) och hilleböjlar, men man övergick till de starkare järnpälarna oaktat att träpälar höll bäst fast i jorden och skog ännu fanns. Eftersom jag var vagnmakare så måste jag ha förlag på gagnvirke, och sådant hade ingen timmerhandlare annat än bräder, som vi vagnmakare behövde. Sådant gagnvirke av lövträ skulle vara torrt, av gott träslag och passande för alla möjliga krokar som de gamla jordbruksredskapen och körtygen fordrade. Därför måste jag ofta vara ute på strövtåg både i vår och angränsande socknar för att söka upp och köpa alla sorters lövträdsvirke. Visserligen köpte jag på skogsauktioner, men de skulle efter hemkomsten först sågas (sågverk fanns det inga i de närmaste socknarna) för hand, och planket och det gröna ligga i 5-6 år och torka. Runda hjulnavsträn behövde torka ännu längre. Men naturligtvis om man kunde få torrt virke för skapligt pris, så ville jag ju helst ha det. Därför blev det nära nog en nödvändighet för mig att passa på vid alla hemmansavträdesauktioner, ty det som de inte ville sälja medan de levde, kunde få köpas på deras auktion.

En och annan gång, då ingen konkurrens av andra vagnmakare förekom, kunde jag göra en dagsförtjänst på några 10-tals kr, t o m 100 kr. Men att köpa under hand var mycket svårt. Så minns jag att den gamle korpral Borg gav mig adress till en gubbe som hade bokplank att sälja. Jag körde dit 1 ½ mil och köpte dem, men en liten pensionerad sergeant som hette Persson anmälde att han hade ett parti torra björkplank till salu vid samma gång. Jag gick bort och såg på dem, men för löpande aln 8 a 9 vid roten i bredd begärdes 75 öre, men så var där kärnspricka och jag ville pruta något. Nehej, han blev vid 75 öre och jag körde hem. Men ett par månader därefter fick jag ett ärende där bort, och skulle skyndsamt skaffa mig en hyvelbänk till, och kom förbi Perssons, då det föll mig in att höra om han fortfarande hade sina plankor, och det hade han till samma pris, och som jag var i behov av dem, varför han fick sina 75 öre. Men jag kunde ej förtjäna något på de plankorna.

En del bönder köpte stockar och lät såga plankor vid Engelholms mölla eller Vegeholm. De bredaste plankor jag någonsin köpt mätte 1 aln och 6 tum tvärs över, dvs så tjockt hade bokträdet varit i genomskärning. Desto bredare plank, desto mer lönade sig det arbetet, men alla så breda plank blev spruckna i mittkärnan och då dugde de ej mer än 2 av samma bredd som den var vid sidan av kärnspringan. En mängd upplänningagubbar från Örkelljunga, Åsljunga och Halland kom också ut på Kullen och sålde bräder, bokplankor och vagnsstänger men aldrig björkplank, och allt grönt, så det kunde inte strax användas. Vad äventyr och tilldragelser som skedde under dessa 16 år som jag fortsatte med vagnmakeriet och jordbruket är nog svårt att komma ihåg i fullkomlig ordning, och inte ens tiondelen hinner jag uppteckna, men jag får tala om dem efterhand som de kommer mig i minnet, ty enskildheterna kan vara ganska tydliga, fastän tidpunkten kunnat variera, därför att jag brände upp mina skånska kontorsböcker då jag flyttade till Småland.

Eftersom jag ej kunde få vinden att blåsa efter behov, så sålde jag turbinen igen. Men jag hade förändrat den från att vara med 150 vindbräder 12 tum i yttre änden till 12 segel istället, ty det kunde inträffa att turbinen om natten kunde gå i bakvind och låstes därför med en järnlänk, men den slets genom rycktag fram och tillbaka. Men när seglen var inslagna, så kunde man vara lugn. Men stormen kunde åstadkomma sådan kraft att turbinen kunde gå utan något segel, eller också endast ett vid var sida i stjärnan. År 1885 dog en yngre syster Alma 21 år gammal av blodstörtning från lungan först, som ej läktes, från ett år förut. En annan äldre syster Hilda var hushållerska alltsedan min mors död, men bägge var sömmerskor. 1886 byggde jag ett hus till min far i kyrkbyn (25 x 12 alnar med plåttak). Ännu 1941 har det ej behövts att laga taket. År 1885 var det lantbruksmöte i Höganäs och där förevisades en maskin som kunde hugga säd och lägga det avhuggna vid sidan (självavläggare). Vidare visades ämne till den exploderande motorn. Jag minns hur förevisaren måste jämt tända med tändstickor, så att ett svänghjul skulle hållas igång, och samlades därvid stickor från 100-tals askar vid foten på maskinen. En annan nyhet var fjäderharven. Alla dessa nymodigheter betraktades med tämlig misstro till deras praktiska duglighet. Också minns jag att vid eller innanför entrén till utställningsområdet gick en på 2 träben nedom knäna och blåste i något som han låtsades vara ett gräsblad, och han kunde något härma en kanariefågel. Han fick 50 öre av tusentals och av mig med, men jag har sedermera tänkt (sedan en enarmad med tom rockärm lurat mig) att det endast var en humbugsmakare, som bundit upp benen mot ryggen, ty han var något konstig eller pucklig på ryggsidan men ingen tänkte därpå.

Vidare fick jag se hur stor orätt som begås av prisdomarna vid lantbruks- och industriutställningen (vid samma tillfälle 1885). En bonde Lars Bengtsson i Håkantorp visade en flock av 10 st feta högmjölkande kor och kvigor men fick inget omnämnande ens, ty de var inte av den rasen från utlandet. En av mina naboar Jöns Jönsson, som hade gift sig med en fosterdotter hos landstingsmannen Lars Jönsson i Kullenbergstorp, fick till skänks en liten kvigkalv efter Lars Jöns koras. ”Men så ska du ta’n te lannbrugsmödet, for du ska ha pris for en”, sade Lars Jönsson. Jöns Jönsson tog kalven till lantbruksmötet och när prisdomarna kom, så frågade de hur stor egendom han hade. Han svarade att han hade 5 tld. ”Jaså”, och så gick de vidare. Men 14 dagar därefter talade Lars Jönsson med Jöns Jönsson. ”Nå, fick du pris for kalven?”, frågade han. Svar ”Nej”. ”Fick du inte pris for kalven, jag ska väl lära dem å prisbelöna”, sade Lars Jönsson, och därmed skrev han till prisnämnden, och efter några dagar kom 25 kr till Jöns Jönsson i pris för kalven.

Så var där t ex 2 hästräfsor. Den ena gjord så klabbigt, både vad trä och smide beträffade, och den andra alldeles lika i konstruktion, men så vackert utförd och fint, att vi vagnmakare aldrig sett bättre, och likaså alla smeder berömde arbetet. Men den ”eländiga” hästräfsan påfästes första pris och den fina andra pris. Jo, den första hade prisdomaren H T Johansson själv tillyxat, och då kunde den snillrike F Johansson i Tunneberga såsom konkurrent inte få annat än stå tillbaka. Likadant gick det med F Johanssons vagnar, ty H T Johansson i Farhult var ju i konkurrens om allt vad Tunneberga gjorde. Ingen av oss vagnmakare, varken Malmsten, jag eller Johannes Svensson, hade något på utställningen, men en som hette Persson, inflyttad till Lönnskog från Jonstorp, han hade 4 bogträn och fick första pris 10 kr för dem. Han lät göra en brännestämpel (”första pris på landtbruksmötet 1885”), som sattes sedan på alla bogträn som han gjorde. Men det blev istället ett igenkänningstecken på att de var odugliga, och likaså hans vagnar, ty en ny fjädervagn ramlade rent i kras första gången den begagnades, så att måste med en annan vagn köra och hämta den nya hem. Han bogträn var också odugliga, varför hans förtroende hastigt tog slut och han måste flytta från orten till en huggedrängsplats efter att ha bott 1 år på Lönnskog.