10
av kadmium kan ha betydelse för uppkomsten av livmodercancer. Ytterligare studier har
antytt att kadmium även kan ha betydelse för utvecklingen av cancer i flera andra inre organ
som lunga, njure, urinblåsa och prostata (Waalkes, 2003).
Man har sett att risken att drabbas av njurskador ökar vid ett långvarigt (decennier) dagligt
intag av kadmium på 50 µg/dag (Järup m.fl. 1998). Detta och många andra studier av
kadmiums effekter på människors hälsa ledde till att EU:s organ för livsmedelssäkerhet,
EFSA (European Food Safety Authority), år 2009 sänkte gränsvärdet för högsta tolerabla
veckointag av kadmium från 7 µg per kg kroppsvikt till 2,5 µg per kg kroppsvikt (EFSA,
2009). För en person som väger 70 kg motsvarar det en sänkning från 70 µg/dag till 25 µg/
dag (Eriksson, 2009).
I genomsnitt är det endast omkring 5 procent av det kadmium vi får i oss via födan som
adsorberas i mag-tarmkanalen. Detta värde varierar dock mellan olika individer, och särskilt
järnbrist är en bidragande orsak till ett ökat upptag av kadmium (Berglund m.fl. 1994). Låga
järndepåer är vanligast förekommande hos kvinnor i fertil ålder på grund av förlust av järn via
menstruationen. Även graviditet innebär en risk för ökat upptag av kadmium, eftersom det
ökade järnbehovet riskerar att ge upphov till uttömda järndepåer (Åkesson m.fl. 2000).
Figur 2. Fördelningen av olika livsmedelsgruppers bidrag till kadmiumintag i en
genomsnittlig kost. Efter Petersson Grawé (1996).
Faktorer som påverkar kadmiumupptag hos växter
Det är lätt att tro att en hög halt av kadmium i jorden automatiskt leder till ett högt upptag i
grödan. Detta är dock inte alltid fallet, eftersom upptaget beror på hur växttillgängligt ämnet
är samt olika växters benägenhet att ta upp kadmium. Som nämnts ovan förekommer en
jämförelsevis stor andel kadmium i marken i lättlöslig, och därmed växttillgänglig, form. Hur
stor del som är lättlöslig påverkas av flera olika markfaktorer, bland annat pH, jordart, ler-
och humusinnehåll (Eriksson, 2009). Eftersom jorden är ett komplext system påverkas
upptaget sannolikt av många fler faktorer, och mer forskning krävs för att bättre förstå alla
samband (Eriksson, 1990b). Dock innebär en hög halt av kadmium i jorden alltid en ökad risk
för att även innehållet i grödan blir större.
11
Vid lågt pH (under 5.0) minskar adsorptionen av kadmium till markpartiklarnas ytor,
vilket
ger upphov till en ökad mängd lösligt kadmium i markvätskan (Parkman m.fl. 1998).
Generellt leder detta till ett högre upptag i grödan, men det finns skillnader i hur mycket olika
växters upptag påverkas av markens pH (Eriksson, 1990a). En bidragande orsak till
försurning av marken är den ökade användningen av kvävegödselmedel i ammoniumform.
Ammonium har till skillnad från nitrat försurande egenskaper. Kalkningsbehovet ökar således
på jordar som gödlas med ammoniumkväve (Hellstrand och Landner, 1998). Allmänt
rekommenderas att man kalkar sin odlingsjord till ett pH på mellan 6.0 och 6.5 och försöker
hålla halten av organiskt material på minst 4-5 procent (Eriksson, 1990a). Att kalka över
rekommendationerna bör dock undvikas eftersom flera studier har visat att kalkning i vissa
fall kan leda till ökat kadmiumupptag i grödan (Jansson och Öborn, 2002; Andersson och
Siman, 1991). Det generella sambandet är att kadmiumupptaget minskar vid kalkning på
platser där grödan har högt innehåll, medan platser där grödans kadmiuminnehåll är lågt
istället får ökat upptag vid kalkning (Jansson, 2002).
Organiskt material i form av humus har en förmåga att binda kadmium i en mindre
växttillgänglig form (Andersson, 1975/76). Denna förmåga tycks vara starkare vid högre pH
(omkring 6.5), och har störst betydelse i mineraljordar (Eriksson, 1990b). Även lerpartiklar
har en viss förmåga att binda till kadmium och därmed göra det mindre växttillgängligt
(Jansson, 2002). I likhet med humus ökar denna förmåga med stigande pH. Humus är något
mer effektivt än ler vad gäller att minska kadmiums växttillgänglighet, särskilt vid lägre pH
(Andersson, 1977).
Ytterligare en faktor som kan ha viss betydelse för tillgängligheten av kadmium är
nederbördsmängden. Under odlingssäsonger med större mängd
nederbörd har man kunnat se
en ökad halt kadmium i spannmål jämfört med torrare år (Eriksson, 1990b). En möjlig
förklaring är att nedfallet av kadmium blir högre i och med att nederbördsmängden är större,
samt att högre vattenhalt i sig ger upphov till ökad löslighet av ämnen i markvätskan
(Andersson och Bingefors, 1985). Nederbörden innehåller även försurande ämnen som kan
bidra till att öka tillgängligheten och upptaget av kadmium (Hellstrand och Landner, 1998).
Det är dessutom väl känt att förmågan att ta upp kadmium skiljer sig mellan olika växtarter,
och även mellan sorter inom samma art. Det är det inte helt klargjort
vad dessa skillnader
beror på (Hamon m.fl. 1997), men man vet att växter kan påverka lösligheten av olika ämnen
i rotzonen genom utsöndringar av organiska ämnen från rötterna (Eriksson, 2009; Grant m.fl.
1998). Olika typer av mekanismer i växterna tros påverka hur kadmium fördelas mellan olika
delar i växten och huruvida det överförs till fröna eller ej. Genom växtförädling finns
eventuellt möjligheter att ta fram sorter med lägre kadmiumupptag. Dock är det många olika
egenskaper som eftersträvas, och ju fler faktorer som ska vägas in desto svårare blir
förädlingsarbetet. Ännu så länge värderas egenskaper som hög avkastning och motståndskraft
mot sjukdomar högre än lågt kadmiumupptag (Eriksson, 2009).
Jämförelser mellan kadmiuminnehåll i olika grödor
Växtarters och – sorters olika förmåga eller benägenhet att ackumulera kadmium i sina
vävnader får till följd att vissa grödor generellt har högre halter än andra. Det största antalet
studier har gjorts på spannmål och visar att vete har högst kadmiuminnehåll av de fyra
sädesslagen. Havre kan också ha höga halter, men variationerna är stora. Korn och råg
innehåller i de allra flesta fall betydligt mindre kadmium (Eriksson, 2009).