Tobias s tar k

 
307
Avslutning
det förflutna och det kommande okända, varvid sporten framstod som något stabilt att hålla fast 
vid när allt annat förflyktigades.
40
 
Det är också tydligt att försvenskningen av ishockeysporten gick anmärkningsvärt snabbt. 
Drygt två decennier efter det formella införandet – och de hätska påhoppen på sporten och dess 
banerförare i samband med Nordiska spelen 1922 – tycks nämligen talet om att ishockeyn var en 
utländsk importvara som passade svensken illa, ha lämnat plats för föreställningen att det rörde 
sig om en sann blågul paradgren. När Sven Jerring hösten 1945 presenterade den nya 
radiosatsningen Med klubba och puck påstod han rent av att ”[d]et var redan från början tydligt att 
den snabba, hårda leken med klubba och puck ligger väl till för svenskt kynne”. Att 
programserien i sig motiverades med explicita externnationalistiska argument – under det att 
Jerring gjorde gällande att ”det under de stundande fredsvintrarna i första hand [kommer att bli] 
ishockeyspelarnas sak att göra internationell reklam för svensk idrott” – visar annars på en klar 
kontinuitet från pionjäråren till efterkrigstiden beträffande den inhemska ishockeylanseringens 
grundanslag.
41
 
 
Vad som gör utvecklingen särskilt remarkabel är att den svenska spelstilen och den 
nationella karaktäristiken inom ishockeysporten genomgick en radikal förändring vid samma tid. 
Detta då mellankrigstidens så kallade vikingahumör – utmärkt av mycket individuella soloruscher 
och tuffa tag – successivt gav vika för ett mer kollektivistiskt och renhårigt agerande på isen som 
låg i linje med den framväxande folkhemsidentiteten. Denna transformering skall i sin tur kopplas 
till den grundliga organisatoriska och moraliska upprustning som genomfördes av sporten i stort i 
och med ishockeyförbundets nya giv, varvid svensk ishockey närmast kan sägas ha ömsat skinn 
och anpassat sig till den nya svenskheten.
42
  
Som noterats tog det dock tid innan den spirande inhemska samförståndsandan var fullt 
etablerad inom ishockeyn. Ett tydligt exempel på detta är Helge Berglunds analys av Tre Kronors 
VM-guld i Moskva 1957, där han konstaterade att vinsten ”[y]tterst” kom sig av ”svenskarnas 
lagspel och […] laganda”, varför det ”inte [gick] att sätta någon viss spelare före de andra”, men 
att lagkaptenen ”Lasse Björn och biträdande lagkapten Tumba Johansson” kunde ”ta åt sig en 
stor del av äran att ha åstadkommit det sammansvetsade gäng, som skrev ett minnesrikt stycke 
svensk idrottshistoria”.
43
 Även om det svenska grundspelet här påstås ha gått i samarbetets 
tecken var det alltså inget som tycktes ha infunnit sig på naturlig väg, såsom varande ett utslag av 
något förment typiskt svensk, utan framstod mer som frukten av ett par stora ledares göranden 
och låtanden. För övrigt bör noteras att Berglund faktiskt talar mot sig själv. Å ena sidan 
stipulerar han nämligen att ingen av spelarna kan sättas före någon annan, å andra sidan lyfter han 

---

 
308
Avslutning
fram två av dem under förevändning att de skall ha varit särskilt betydelsefulla för att denna 
kollegialitet tog form. 
Någon verklig idrottslig Saltsjöbadsanda hade då följaktligen inte utvecklats inom svensk 
ishockey. Till saken hör att mycket av impulserna till att en mer kollektivistisk spelstil och större 
samdräkt utvecklades inom sporten kom utifrån. När man började kultivera ett utpräglat lagspel 
var det faktiskt efter östereuropeiskt mönster. Följande rader, hämtade ur Ishockeyboken 1956/57 
är betecknande:  
 
Vi har lämnat det gamla vikingaspelet och överlåtit de en gång så lovprisande ’bröstvärmarna’ till 
andra nationer. Vi försöker gå i den ryska och tjeckiska skolan, och stundom lyckas vi övertrumfa 
våra läromästare.
44
 
 
Sovjet hade vid denna tidpunkt bara funnits med inom världsishockeyn i några år, men redan 
hunnit imponera stort på sina motståndare genom sin föregivet goda lagmoral och föredömliga 
disciplin. I Sverige var man till och med så begeistrade i den sovjetiska spelstilen att den rent av 
började kopieras.
45
 Samtidigt står det klart att när kamratskap och laganda (en bit in på 1970-talet) 
verkligen började framstå som blågula ishockeydygder och ett fullödigt svensk framgångsrecept 
på isen var det den kanadensiske förbundstränaren Billy Harris som i mycket sades vara mannen 
bakom det hela.
46
  
 
Annars har VM 1962 karaktäriserats som en vattendelare i sammanhanget, eftersom den så 
kallade Coloradoandan – varigenom ”[l]andslaget blev som ett klubblag” – då anses ha uppstått i 
Tre Kronor.
47
 Under den strapatsrika resan i ”Vilda Västern” – där den spartanska inkvarteringen 
jämte kraven på ”absolut skötsamhet och samling” i form av ”[s]ådana små, men ack så väsentliga 
detaljer som att passa utsatta tider” – skall nämligen en rent guldinfattad sammanhållning ha tagit 
form bland spelarna.
48
 För en utomstående och sentida betraktare är det givetvis vanskligt att 
uttala sig om sanningshalten i detta omdöme. Här skall dock noteras att denna accentuering av de 
puritanska förhållandenas heliggörande funktion ligger helt i linje med det småskalighets- och 
enkelhetsideal som odlades i Rekord-Magasinet och som även gick igen i karaktäristiken av andra 
svenska folkhemshjältar, såsom Gunder Hägg och Gunnar Nordahl.
49
 
Strängt taget var det också samma tankefigur som Folke ”Masen” Jansson utgick ifrån när 
han i Säffle-Tidningen Västra Värmland,  den 13 februari 1952, lovsjöng det självständiga och 
envetna arbete som ungdomarna i Rastens Hockeyklubb lagt ned på att bygga sin egen 
ishockeybana: 
 

---